Tack, tusen tack, alla som bryr sig om mig och hur jag har det. Jag har det ganska bra! Jag jobbar med mig själv enligt plan, och med något som liknar snigelfart tar jag mig sakta igenom hela processen som det innebär att tänka om, tänka nytt och göra mera rätt. Det är en hel transformation, verkligen ingen quick fix!

”Hur är läget” eller ”Hur är det”, eller ”Hur mår du”. Aldrig förut har jag haft svårt att svara på det, jag har väl som de flesta andra sett frågan som något en säger, utan att alltid egentligen förvänta sig något uttömmande svar. Jag får frågan ofta, av medmänniskor som bryr sig om. Och lite beroende på vilken sorts dag det är, som kommer olika svar ur min mun. Det beror ju på vad en jämför med! Jämfört med den 18 juni mår jag riktigt bra. Jämfört med i går, kanske inte läget är så jättebra. Mitt läge är inte superbra för tillfället, det kan vi konstatera. Men det blir allt bättre!

Sedan jag hade min nära väggen-upplevelse i somras och nu sakta kravlar mig uppåt igen, så tycker jag frågan är synnerligen svår att besvara. Jag skulle helst slippa den, även om jag vet att den som ställer frågan faktiskt gör det av intresse för mig och mitt mående. Det är fint gjort! Men jag vill kravla mig framåt och uppåt i fred, liksom. Jag har så himla svårt att sätta ord på hur jag mår och hur jag har det, jag vill bara jobba med det på mitt sätt, i min takt. Jag önskar att alla kan ha förtröstan till att jag jobbar på, och – för det mesta – mår bättre för var dag som går. I alla fall för varje vecka som går! På mitt sätt. I min takt. Jag vet att det är av omsorg, men det blir lite jobbigt, därför att jag skulle behöva sätta mig ner med dig som frågar över en kopp kaffe någon kvart eller så, för att kunna svara på riktigt och inte bara leverera ett ytligt standardsvar.

Hoppas jag inte verkar otacksam. Jag är så oändligt glad och tacksam för all kärlek och omsorg jag möter. Jag ville bara förklara att det är svårt att svara när du ställer frågan: ”Hur är det”?