Farmor Elsa var något alldeles extra

När jag var liten, växte jag upp hos mormor och morfar, och tillbringade ganska mycket tid hos morfars mor Elsa och far Calle, min gammelfarmor och gammelfarmar. De bodde i sin stuga, en gammal torpstuga från ca 1875, och levde rätt enkelt. De var födda 1887 respektive 1896. Och det är så häftigt att tänka på, att jag har starka minnen av dessa personer som faktiskt har egna minnen från förra sekelskiftet! De hade dessutom många berättelser om i sin tur SINA äldre släktingar, och de berättade färgrikt och animerat. Det gjorde att jag som barn tyckte jag kände även Elsas och Calles föräldrar! Det är så sant detta, att varje människa faktiskt lever så länge någon minns honom/henne. Jag kan tycka att jag minns Janne, Mina, Manne och Anna, fast de var födda i mitten av 1800-talet, bara därför att jag har fått kärleksfulla och livliga beskrivningar av dom, och glimtar ur deras liv. Det här är en väldigt viktig orsak till att jag släktforskar.

Min gammelfarmor Elsa dog 1985, när jag var 23 år och vår dotter Sara bara var några månader gammal. Elsa var en varm, klok, humoristisk och intelligent person, som intresserade sig för sin omgivning. Jag tror hon älskat sociala medier, till exempel. Hon var nyfiken till sin natur, och jag tror aldrig hon riktigt övergav barnet i sig. Sånt känner en som barn – när en vuxen fortfarande bejakar barnet i sig. Det gjorde gammelfarmor Elsa.

När andra fick moppe, fick jag en kamera i 15-årspresent. En Olympus Trip. Åh, vad jag fotograferade de närmaste åren, och här följer några bilder på gammelfarmor Elsa i olika vardagssituationer, förevigad med denna kamera 1977. Hon var då 80 år fyllda. Jag är så tacksam i dag för att ha dessa bilder.

Det dröjde innan det blev inomhustoa i stugan i Lunda. Utedass var vardag för gammelfarmor, och här har jag varit ofin nog att stå med kameran i högsta hugg när hon kom ut från dass!

Den här björken är fullvuxen i dag. Han heter Edvard, jag döpte honom till det när gammelfarmor satte honom i jorden på hösten 1970 och sa att det var min björk som hon satte där. Hon sa: ”nu ska du komma ihåg att vi satte ner den här på hösten 1970”. Och det gör jag! Då var det bara en liten planta som hon drivit upp från ett skott i en blomkruka. Här har stått i nästan sju år, och behöver tydligen stöttning.

Hon var alltid igång, Elsa. Alltid är det något att styra med, inte minst när en bor så omodernt med våra mått mätt som hon gjorde.

Hon hade sina vetebullar som hon alltid bakade, här i stugköket som ser i stort sett likadant ut i dag!

Gammelfarfar Calle började skriva dagbok 1946, och skrev varje dag fram till han blev sjuk 1975. Då tog Elsa över dagboksskrivandet, och ofta såg jag henne så här. Hon skrev i kollegieblock, och med åren när hennes syn blev allt sämre, linjerade hon själv med bläckpenna och linjal innan hon plitade. Här ser vi henne sittande mot gammelfarfar Calles säng som stod i köket under slutet av hans livstid. Han bodde på sjukhem vid den här tiden, men när han var hemma ibland sov han i köket.