Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: ”jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under ”Om mig” här ovan