Under den kommande hösten ska jag bekanta mig med Hatha, eftersom Ashtanga för tillfället vänder mig ryggen.
Jag har haft en tuff vår och sommar kroppsligt. Kroppen har levt sitt eget liv, och jag känner inte igen den. Jag är fångad i ett skal som känns egendomligt obekant och synnerligen obekvämt. Det är inte jag!
Följden har varit att jag inte har kunnat/velat/orkat yoga på flera månader, men har nu bestämt mig för att återerövra yogamattan. Testade ett nybörjarashtangapass härom dagen, och fick nästan en chock. Det var värre än första gången jag yogade. Kanske på grund av mina förväntningar – jag har ju ändå yogat några år och kroppen borde svara bättre tyckte jag nog. Den svarade inte mycket alls. Dessutom gjorde min häl mycket ondare än jag hade trott, trots att den har blivit myckte bättre.
Det var riktigt deppigt när jag körde hem från det passet. Det kändes som om jag gled ännu ett steg längre bort från mig själv.
Men skam den som ger sig. Jag har förstått att hathayoga är en lugnare variant, men jag hade aldrig provat. Sagt och gjort, det gjorde jag i går (bäst att passa på när yogastudion Lilashala har prova på-vecka!). Det vore synd att säga att det gick bra, men jag var ett med min kropp åtminstone några stunder under passet. Det var inte oöverstigligt, och jag kände ett hopp om att kunna klara det. Kanske är det hathayogan som ska vara med och hjälpa mig tillbaka till mig själv.
Den och den medicinska yogan (kundaliniyoga) som Marita ska få hjälpa mig med. Efter en termin med dessa båda följeslagare, fröknarna Hatha och Kundalini, kanske jag börjar kravla mig tillbaka!
Lämna ett svar