Jag FÖRSTÅR inte varför jag aldrig bloggar. När min IRL- tillika bloggkompis Pia pausade i sitt bloggande i somras, tyckte jag det var trist. Jag gillade ju att läsa hennes betraktelser, och tyckte det var lite konstigt att hon inte kände samma lust att skriva dem som jag att läsa dem.
Men det handlar ju inte om lustbrist, fattar jag nu. Det handlar om något annat. Att något annat tar över för en stund, och då blir det paus i bloggandet. Och – det får vara så.
Ibland kan jag känna ett styng av något som liknar dåligt samvete. Snabbt tillrättavisar jag mig själv. Hallå! Är jag så korkad att jag ger mig själv dåligt samvete? Åh, nej. Det finns tillräckligt med dåliga samveten utan att jag ska spä på bördan.
Nej, jag nöjer mig med att konstatera att i livets vågsvall så är just bloggandet långt nere just nu, men i vågors natur ligger att det som är nere kommer upp igen. Bloggandet kanske redan är på väg upp, vad vet jag. Ska försöka tänka blogg igen, som jag gjorde flera gånger om dagen tidigare. För det är ju himla kul att skriva här, och framför allt veta att det är någon som läser!
Lämna ett svar