Vi blir knotigare med åren

För cirka 1,5 år sedan började min kropp trilskas rejält med mig, det vet mina vänner och ni som har följt mig här. En av följderna blev att mina ringar som jag burit i 20-25 år inte längre passade. Hux flux en dag var de för små, och jag fick nästan inte av dom. Jag minns panikkänslan!
Jag tog av dom ”ett tag”, för att kunna använda dom senare. Men jag bara svällde och kroppen blev alltmer trilsk. Ringarna åkte ner i lådan i väntan på… tja vem vet.
Nu är jag sedan en tid på banan igen, inte helt men nästan. I takt med det har även fingrarna smalnat av, och nu tyckte jag det var dags att plocka upp ringarna ur lådan igen. Men se, de gick inte på ändå. Inte för att fingrarna var för tjocka, utan för – knotiga! Knogen tog emot.
Det som jag hittills sett som ett nederlag – nämligen att gå till guldsmeden för att få ringarna utknackade – blev en nödvändighet. I dag hämtade jag dem och fick berättat för mig att med åren (och här ursäktade sig gentlemannen i butiken) läggs kalkavlagringar på lederna, och de blir verkligen större. Han berättade att det är vanligt att mycket gamla kvinnor inte längre kan använda sina ringar på grund av detta – fingrarna blir allt tunnare men knogarna sätter stopp.
En märklig följd av att åldras, som jag aldrig har reflekterat över. Tänk vad man lär sig hela tiden!
Nu har jag bestämt mig för att gilla mina knotiga fingrar. De har varit med om mycket, och tjänat mig väl hittills. Nu pryds de av ringarna jag fått av käre maken igen, och i dag har de dessutom fått nya naglar. Hej fingrar, nu är vi tillsammans på banan igen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.