För några år sedan fick jag en bild av käre maken, av en blå häst. Till bilden fanns en text som lydde ungefär som så: Det är synd om alla som är så fyrkantiga och rationella att de inte ens kan tro på en liten, blå häst. Inte ordagrant, men betydelsen var så.
Om man har svårt att tro på blå hästar, kanske man har svårt att uppskatta den bok jag just läst ut, men har man det minsta lilla uns av tro eller tvivel, vilket som, ska man absolut läsa den. Boken heter ”Sista dansen” av Bernt Bison Nilsson.
Den är både galen och rolig, allvarlig och sorglig, nödvändig och tänkvärd. Det är omöjligt att knöka in den i en särskild genre. Den är kanske en roman, men inte nödvändigtvis. Den kastar läsaren mellan förnuftstankar och starka tvivel. Man bläddrar tillbaka några sidor för att läsa om, för man tror att man möjligen har läst fel. Ju längre boken lider, desto mer förvirrad blir man. Positivt förvirrad.
Berättelsen visar hur tunna gränserna är, om de ens finns, mellan nu och då (för att inte tala om sedan), mellan det vi kallar verklighet och det andra, mellan liv och död, mellan s.k. normalitet och galenskap. Är inte såväl tiden som verkligheten och livet något vi människor har hittat på för att ha ordning och reda omkring oss? Den här boken ställer i så fall till det. Jag gillar det, jag gillar det skarpt. Kanske är jag inte galen, trots allt?
Jag är glad att jag fick boken i julklapp, och vill tacka Bison för att han skrev den. För jag tror att det är han som har skrivit den, det står i alla fall så på boken…