Virkning är varken en trend eller något nytt

Jag är ingen fena på att handarbeta och “pyssla” och sånt. En skulle nog kunna säga att jag är rent dålig på det, faktiskt. Under årens lopp har jag försökt mig på att både sy och sticka, men det har aldrig blivit bra (om det ens har blivit färdigt). Pysslig har jag aldrig varit, har lite för dåligt tålamod, tror jag. Men det finns ett undantag, något jag faktiskt är bra på – att virka.

När jag var liten, hade jag lyckan att tillbringa rätt mycket tid med min morfars mor, “farmor Elsa”. Henne går det att berätta mycket om – hon kanske får ett eget blogginlägg framöver förresten, det förtjänar hon – och en sak är att hon lärde mig virka. Jag har bloggat om det tidigare, där jag visade upp mitt första alster. Så stolt jag var!
Farmor Elsa samlade virkbeskrivningar som hon klippt ur tidningar; Ica-kuriren, Morgonbris och Kvällsstunden. Hon virkade de mest bedårande små dukar i tunt, fint garn, med den minsta av virknålar. Det var sånt hon lärde mig – att virka dukar, gardiner och lampskärmar efter beskrivningar. Vi talar sent 1960-tal och tidigt 1970-tal, här.
Idag har virkningen fått en renässans, och är otroligt hett. Facebooksidor, bloggar, sajter, communities, papperstidningar  – det finns hur mycket som helst för den som är intresserad. Fast nu heter det inte att man har en virkning på gång, nu har man ett projekt. Det heter sällan virknål heller, utan krok. Beskrivningarna är ofta i diagramform i stället för i löptext. Det har varit en tid då amigurumi var på tapeten, sen verkar intressena ha svängt över till kläder och inredning, men allt i rätt grova garner. För att inte tala om alla varianter av mormorsrutor som finns! Jag försöker själv följa med så gott det går, det finns massor av inspiration.
Nu har jag märkt att uppmärksamheten börjar riktas mot lite finare garner och spetsdukar, och en annan typ av beskrivningar. Och alla fantastiska entusiaster beskriver det som något nytt som kommit. Och för dom är det ju nytt, så självklart gör de det! Men jag ler lite, och konstaterar att det där gamla hantverket, DET kan jag.
Det är väl ett tecken på att en har levt ett tag, när trender kommer tillbaka. Inte sant?

Hur som helst är jag så glad att farmor Elsa lärde mig virka och att jag har kvar hennes gamla urklipp och häften. Och jag tror nog hon sitter nånstans med sin virkning och fnissar lite åt projekt, krokar och diagram!

Här är fler äldre blogginlägg om virkat, som jag skrivit tidigare.

Min just nu pågående virkning, ska bli en gardin.
Min virkavdelning i bokhyllan…

1 tanke på “Virkning är varken en trend eller något nytt

  1. SÅ fint Maria! Som Du ju vet så är det inte något ny fluga hos mig heller. Hade enbart egenhändigt virkade gardiner i mina fönster på 80-talet, men nu har jag inte en enda gardin kvar. Skänkte bort dem… men ångrar mig nästan. Eller?! Nej, det gör jag faktiskt inte. Men det är vansinnigt roligt med virkning.
    🙂

Lämna en kommentar