Jag får ofta frågan av intresserade, kärleksfulla och välmenande människor i min omgivning hur jag mår. Jag uppskattar det så mycket! Ibland blir följdfrågan om jag är bra nu.

Utmattning skapar något nytt

Jag kan på riktigt inte svara på den frågan, eftersom jag för det första inte vet hur jag ska vara för att vara bra, och för det andra misstänker att den som frågar med ”bra” menar som jag var förut.

Jag strävar efter att bli frisk. Jag har fortfarande en god bit kvar, tror jag. Mina perioder av relativt välmående blir längre och oftare, men välmåendet är oerhört ömtåligt. Det räcker att jag glömmer mig och säger alltför många ”ja” på raken, att jag hoppar över yogan och återhämtningspauser, eller att jag är i alltför ”stimulerande” miljöer en dag. Då ramlar jag bakåt igen, och blir brutalt påmind. Påmind om att stresströskeln knappt finns längre, att jag måste vila jättemycket och att JAG går före allt annat. Själva jag har blivit ömtålig.

Tränar

Jag tränar på att sakta ner. Jag tränar på att låta saker vara som de är utan att gå igång. Och jag tränar på att vila. Ibland får vilan inte plats, och det märker jag direkt.

På bilden ovan ligger jag på golvet på mitt kontor och lunchvilar. Det brukar bli en kvarts yoga nidra när jag kan och tillåter mig. Men en ska ju hinna äta i lugn och ro också, och gärna så här års ta en promenad för dagaljusets skull! Det är svårt att prioritera mellan varven.

Så svaret på frågan om jag är bra nu kan nog vara att ja – jag är så bra jag kan vara. Just nu. Jag låter yogan, vilan och mitt mindset hjälpa mig. Jag försöker leva betydligt långsammare än förr.

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!