Det är alldeles för sällan jag bloggar nu för tiden! Blir lite sorgsen när jag kommer på det, för jag vill mycket mer. Men jag räcker liksom inte till.

Min yttersta förmåga

Efter utmattningen fungerar jag annorlunda, mycket annorlunda, mot förr; jag proppar inte tiden full eftersom jag helt enkelt inte orkar med det. Och om en då som jag har ett heltidsarbete – ja, då blir det baske mig inte mycket energi över till något annat än arbete!

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Det går, ibland går det riktigt bra, men det blir inget över till mig själv. Det mesta jag har av tid, uppmärksamhet och energi ger jag mitt arbete. När jag kommer hem på kvällarna har jag inte mycket energi kvar att göra något, egentligen. Jag är mentalt jättetrött efter en arbetsdag, och extra mycket om det har varit interaktioner av olika slag. Jag vill bara vila då, och det gör oftast jag framför TVn med en virkning i händerna.

Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Jag vill blogga och skriva mer. Jag vill ägna mig åt mina gamla släktingars dagböcker, som jag renskriver och bloggpublicerar. Jag vill släktforska. Jag behöver ge utrymme för min yogapraktik (den kommer faktiskt oftast i första hand numera), gärna mer än idag. Jag vill läsa böcker. Jag vill virka mer. Jag vill göra mer med min man. Det här har utmattningen hjälpt mig att återupptäcka min lust till, tidigare stuvade jag undan alla dom här glädjorna, djupt ner. Jag ville inte längta efter dom, så jag satte på mig skygglapparna, ångade på och låtsades att de inte fanns. Men nu har jag fått prova på och fått smak på dom igen!

Förr arbetade jag ofta på helgerna också, hade alltid arbete med mig hem. Det händer inte längre, aldrig någonsin. Arbete sker på kontoret, aldrig i hemmet. Så helgerna är fritid. Men det är ju ett hem att sköta också. Tvättstuga, pappersarbete och annat nödvändigt ont. Städar gör jag så sällan jag kan, jag avskyr det… snacka om slöseri med dyrbar tid! Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag är rätt trött när helgen kommer.

Att sakta ner ger nya perspektiv

Jag övar också på att sakta ner. Det jag har att göra, försöker jag göra långsammare. Förr skulle jag alltid raska undan saker för att gå vidare till nästa sak att raska undan. Så där höll jag på. Nu övar jag mig på att stanna upp i saker, dels för att jag vill, men också för att jag faktiskt måste. Går saker för fort hänger jag inte längre med. Pratar någon för fort, tappar hen mig rätt snart. Gör jag saker för fort, glömmer jag snart att jag gjort dem. Detta ger också ett nytt perspektiv på tid, och jag blir mer intresserad av att använda tiden till värdefulla saker. Jag har ju börjat uppskatta att göra annat än jobb. Men så ryms det inte, nu när jag väl har återupptäckt det!

Kanske kommer den tillbaka, energin. Jag hoppas ju det.

Ser att det här inlägget skulle kunna uppfattas som gnälligt… men det är inte gnäll! Det är en reflektion över hur det är just nu, hur jag känner. Och att skriva ner det, hjälper mig att få syn på det. Tack för att jag får göra det, och för att du kanske orkat läsa ända hit!