Finns något vettigare budskap än Peace, love and understanding, egentligen? Och vad hände med Make love, not war?

Att släppa fram den inre hippien

Jag har ju under en rätt lång period nu haft tid och möjlighet att – också av ren nödvändighet! – betrakta beteenden, värderingar och ageranden hos mig själv. Vad känner jag innerst inne? Vad vill jag innerst inne? När mår jag som allra bäst? Vad måste jag bryta mig loss från? Vilka tankemönster bör förändras och vilken livsstil är smartast ur ett hållbarhetsperspektiv?

Det jag kommit fram till hittills är att jag i grunden är en lättjefull person. Jag gillar inte ansvar, mår rent av dåligt av det. Till och med min läkare har sagt att jag lider av ansvarsallergi :-). Dock kunde jag inte få skriftligt på det, tydligen är det ingen diagnos som finns….

Jag – listornas och planeringarnas drottning – avskyr egentligen alltför mycket planerande. Jag har trott att det har varit hjälpsamt i mitt liv, men jag har genomskådat det. Det har tvärt om fjättrat mig, stängt in mig, låst mig. Spontanitet har inte haft något utrymme alls, det har knappt funnits i min vokabulär. Nu när det börjat bli plats, tror jag faktiskt jag både kan vänja mig vid och gilla spontana infall. Nu när jag inte har nån lista att följa…

Lite av det bästa jag vet är att leva i naturen. Att, som nu när jag skriver det här, känna solen och vinden på huden, höra suset i skogen, känna doften av tallbark, betrakta de myckna och närgångna fjärilarna som vackert fladdrar runt och sätter sig både runt mig och på mig. Njuta av nya blomster var dag. Jag älskar färgglatt, ju mer desto bättre!

Och jag är en fridsam person som hatar ljudet av stridsflygplan som inkräktar på mitt luftrum! Nästan dagligen numera, morr.

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.