Vi är fantastiskt lyckligt lottade att bo vid havet och se horisonten utanför vardagsrumsbalkongen. Vi har solnedgångarna i sikte en stor del av året, men under några månader gömmer den sig alldeles för långt till vänster bakom höghuset som byggdes för några år sedan. Men nu – nu! – har solnedgångarna kommit tillbaka! Äntligen kan vi se vår vän gå ner i havet så vi nästan hör hur det fräser.
Det magiska ljuset är tillbaka, våren är skönjbar, fåglarna piper lite försiktigt och frågande och jag hyser hopp om framtiden igen. Hurra!
