När jag var liten, var jag mycket hos min morfarsmor och morfarsfar. Jag kallade dom farmor och farfar, och det är en helt annan historia. Där ute på landet i deras stuga, Björktorp, fanns ron och friden, där hade tiden i någon mening stannat. De gamla hade alltid tid med mig, och det är nog det som har satt djupast spår. Vi gjorde alltid saker tillsammans, farmor och jag. Farfar också, men med åren blev han allt tröttare. Men farmor var oförtrutet lekfull och humoristisk.
Vi spelade Fia eller Kämpas till stan (en enkel lek som jag tror farmor hade hittat på själv, där det bara behövdes penna, papper och en liten grej vad som helst som rymdes i en hand. Vi använde en vacker knapp) och ibland loppspel. Vi lekte med alla fina knappar som hon förvarade i en plåtask, eller var ute i skogsbacken och tittade på naturen. Ibland gick vi bara på tomten och pysslade. När jag var 8 år satte farmor ett björkskott borta vid jordkällaren och sa att det var min björk, och att den skulle växa upp och bli ett vackert träd. Jag döpte den genast till Edvard (!), och i dag 41 år senare är det verkligen ett mycket vackert träd.
Det är mycket jag är tacksam mot farmor Elsa för, men mest kanske att hon lärde mig virka. Hon var själv en mycket skicklig virkerska, som tillverkade de mest utsökta spetsdukar i fint fint garn, eller bruksvaror som överkast, handdukar och mattor av lite grövre garn. Det var antagligen helt naturligt för henne att inviga mig i virkandets mysterier, åtminstone minns jag det så. Det var ingen big deal, utan eftersom hon ändå satt och virkade så kunde väl jag göra det också. Ungefär så. Det var likadant med allt hon gjorde, jag fick vara med som den mest naturliga sak i världen. Jag var inte till besvär alls, hon verkade faktiskt tycka det var kul. Att det tog lite extra tid spelade kanske ingen roll för henne.
Jag minns det också som att det var enkelt redan från början att virka. Helt säkert berodde det på farmors enastående pedagogiska förmåga. Hon förutsatte att jag kunde, och då trodde jag ju det själv också. Möjligen hade jag också handlaget men framför allt var det självkänslan som hjälpte till, det är jag säker på. Och den var hennes förtjänst.
På bilden syns det allra första jag virkade, med farmors vägledning. Imponerande, kan jag tycka i dag. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, kanske 9-10 år. Visst är det lite ojämnt, men det är banne mig en duk i två färger, bestående av fem stjärnor som är hopvirkade. Ingen vanlig grytlapp, inte!
Jag har en del av farmors gamla mönster i tryggt förvar. När jag kommer i ordning i vårt nya hem, har jag för avsikt att virka upp lite av dessa, bara för att det är kul. Jag återkommer om detta!
9 augusti, 2011 kl. 16:07
Ja Hannele, även om jag numer är rätt hård mot mig själv när det gäller vad som ska vara kvar i mitt liv. Men vissa saker har en egen vrå i hjärtat!
8 augusti, 2011 kl. 19:37
jättefint minne, vissa saker ska man spara
1 augusti, 2011 kl. 19:25
Pia – varför är jag inte förvånad. Du föddes väl nästan med en virknål eller ett par stickor i händerna… Du är ju en naturbegåvning, så är det bara!
Tack, Monika. Jag tror tyvärr du har rätt!
1 augusti, 2011 kl. 15:54
Kontakten med äldre släktingar eller andra är mycket betydelsefull för barn som växer upp. Tyvärr tror jag att sådana här fina minnen som du kan berätta om inte är lika vanliga för de som växer upp idag. På något sätt är vi mer åtskilda och lever våra liv med vattentäta skott mellan generationerna. Blir glad när jag läser om dina minnen.
31 juli, 2011 kl. 22:11
Jättefint Maria! Och vad roligt att Du har den kvar.
När jag var 11 år virkade jag min första tröja!! Utan mönster! Jag fattar inte idag hur jag kunde göra det, men det finns bildbevis. Tyvärr har jag den inte kvar, det hade varit roligt idag.
Just nu är jag inne på min tredje virkade kofta, det är så lätt att ta med sig på bussen till jobbet. Bildbevis på dessa kommer i min blogg så småningom!:)