Gå till innehåll

Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn.

Så blev den klar på höstens första dag, min sommarpläd av restgarner. Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn. Varje ruta som fogats till nästa har varit en tillfredsställelse. Den har - i sin enkelhet - gjort mig gott under tillblivandet. Den är fylld av goda vibrationer. En lyckopläd!

2

De senaste månaderna har jag virkat, virkat, virkat. Världens bästa terapi! Att sen hänga på Facebookgrupper och Pinterest och få inspiration till nya alster, former och färger, gör att jag inser att även om jag slutade både arbeta och sova, skulle inte tiden räcka i alla fall till allt jag skulle vilja skapa.

Men jag är glad och tacksam att jag plockat upp det här igen, på riktigt den här gången. Nu släpper jag det inte!

Dödskalleduk

Under våren har jag utmanat mig själv och gjort en duk efter ett engelskt mönster. Mycket enklare än jag trodde! Virkad i ett rätt fint garn, 12/3, med en gammaldags virknål jag fått av min gammelfarmor - Boye nr 8. Dukarna blev knappt 50 cm i diameter.

Den vita fick Lotta, och den rosa blev present till svägerskan Teo.

vit dödskalleduk

4

Det är på intet sätt så, att jag behöver fler väskor. Inte alls. Snarare behöver jag nog se över förrådet av väskor och tygkassar, och göra mig av med några.

Marigold bag CAL

Men sen är det ju så att jag på senare tid tagit upp det här med att virka igen, och tycker det är något av det mest avkopplade en kan hålla på med. Helst skulle jag alltid sitta med en virkning i handen. Att få botanisera bland garner, färger, modeller... en ren fröjd! Och då gick det ju inte att låta bli att skicka efter garnpaketet på en av de Facebooksidor jag följer, som skulle bli just en väska. Garnpaketet kommer från Favoritgarner, och du hittar det här. Jag valde färgpaketet Autumn, en bukett av ljuvliga höstfärger förstås. En CAL - Crochet Along - som det är är, innebär att du förutom garnpaketet också få beskrivning, men bara en del i taget. Varje fredag under fem veckor kom ett mejl med en del av beskrivningen.

Trots min faiblesse för virkning är jag verkligen inte den pyssliga typen. Så när det blir alltför pilligt, pyssligt och tålamodsprövande, brukar jag ge upp. Men inte den här gången! Trots rutor som frestade mitt tålamod ordentligt, kämpade jag på under TV-kvällarna. Rogivande ändå, på något sätt.

Och vips var det en väska. Nåja, vips och vips...

...och jag har gjort den själv

Den skulle inte vinna någon skönhetstävling om en granskar detaljerna. Men den är läcker och annorlunda, och jag har gjort den själv. Från början till slut!

 

 

 

3

En av de mest avkopplande sysslorna för mig är att virka. Jag har skrivit lite om virkning tidigare, bland annat i inläggen Virkning är varken en trend eller något nytt, Emiliasjalen klar och Mitt allra första alster.

Virkning är hälsa för mig

Nu när jag råder över min egen tid under en period, och till och med är ordinerad att bara göra det jag vill och som ger mig energi, är virkningen en stor del av min tillvaro. Det är en helt sagolik lyx att få sitta i timmar med garn och nål, och se något växa fram. Det är ren meditation.

Crochet-a-long

Just nu har jag två projekt på gång, där jag virkar tillsammans med andra på distans. Dels gör jag en temperaturfilt för 2018, dels ägnar jag mig åt en Marigold bag CAL. CAL står för crochet-a-long, det brukar också kallas mysterievirkning. Det innebär att få beskrivning på ett arbete i omgångar, du vet alltså inte från början hur det kommer att se ut när det är färdigt. Det här vet vi nu bli en väska så småningom, men hittills har vi bara fått två veckobeskrivningar på lite olika rutor. Oerhört spännande att se hur arbetet växer fram!

Det här garnpaketet låg och väntade på mig när jag kom hem från Thailand. Det ska alltså bli en väska...

 

Än så länge har jag dessa tolv rutor, samt tolv nya på gång. Stor spänning över hur den kommer att bli. Dessutom en bra övning för mig som gärna vill ha överblick och veta vart jag är på väg!

 

Temperaturfilt

Temperaturfilten skapas genom att ha olika färgställningar för olika temperaturintervaller. Sen virkas ett varv per dag, med den färg som representerar den temperaturen som varit den dagen. Det finns många olika varianter på det här, men jag har valt en färgskala som motsvarar SMHIs färger på temperaturintervaller, och jag har också valt att ta den temperatur som är klockan 12 varje dag i Visby. Än så länge är den rätt enahanda... Ser fram emot vår och sommar då jag får använda lite gult, orange och rött!

Båda mönstren jag följer, kommer från Favoritgarner. Där kan en även köpa garnpaket för båda mönstren, jag har köpt paketet till bag cal där men har annat garn till temperaturfilten. Detta för att jag hade så mycket av det hemma, så jag valde därför att fylla på det förrådet i stället för att beställa det tänkta garnpaketet från Favoritgarner.

Det roliga är sedan att följa andras arbeten via de Facebookgrupper som finns för ändamålet. Inspirerande, in deed!

5

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg "av sig själv", så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

Dessa två la jag i ett vadderat kuvert och skickade till Bagarmossen förra veckan, för att dottern skulle hinna få dom före första advent. De var specialbeställda av henne, och det känns extra kul att skapa något som en vet kommer till glädje och nytta hos någon annan. Virkning är något av det mest avkopplande jag vet!

När jag tog fram mina egna röda remsor till adventspyntandet, insåg jag att det är mååånga år sen jag skapade dom. Olika grader av urblekthet har gjort dem alla väldigt... unika. Kanske dags att göra nya till nästa år.

4

I kväll kände jag mig lite låg, faktiskt. Inte så ofta jag kan säga det, men så var det nu. Käre maken gjorde vad han kunde för att lindra; var kärleksfull och lyssnande, kokade korv och serverade ett glas vin till den lite smådeppiga hustrun.

Jag har så mycket kul att syssla med som inte är arbetsrelaterat, men som jag sällan unnar mig. Såna här stunder är det perfekt att göra något sånt, dock. Sagt och gjort; bestämde mig för att sätta igång med mitt julprojekt, se bild. Någon som kan gissa vad det ska bli?

5

När jag var liten, var jag mycket hos min morfarsmor och morfarsfar. Jag kallade dom farmor och farfar, och det är en helt annan historia. Där ute på landet i deras stuga, Björktorp, fanns ron och friden, där hade tiden i någon mening stannat. De gamla hade alltid tid med mig, och det är nog det som har satt djupast spår. Vi gjorde alltid saker tillsammans, farmor och jag. Farfar också, men med åren blev han allt tröttare. Men farmor var oförtrutet lekfull och humoristisk.

Vi spelade Fia eller Kämpas till stan (en enkel lek som jag tror farmor hade hittat på själv, där det bara behövdes penna, papper och en liten grej vad som helst som rymdes i en hand. Vi använde en vacker knapp) och ibland loppspel. Vi lekte med alla fina knappar som hon förvarade i en plåtask, eller var ute i skogsbacken och tittade på naturen. Ibland gick vi bara på tomten och pysslade. När jag var 8 år satte farmor ett björkskott borta vid jordkällaren och sa att det var min björk, och att den skulle växa upp och bli ett vackert träd. Jag döpte den genast till Edvard (!), och i dag 41 år senare är det verkligen ett mycket vackert träd.

Det är mycket jag är tacksam mot farmor Elsa för, men mest kanske att hon lärde mig virka. Hon var själv en mycket skicklig virkerska, som tillverkade de mest utsökta spetsdukar i fint fint garn, eller bruksvaror som överkast, handdukar och mattor av lite grövre garn. Det var antagligen helt naturligt för henne att inviga mig i virkandets mysterier, åtminstone minns jag det så. Det var ingen big deal, utan eftersom hon ändå satt och virkade så kunde väl jag göra det också. Ungefär så. Det var likadant med allt hon gjorde, jag fick vara med som den mest naturliga sak i världen. Jag var inte till besvär alls, hon verkade faktiskt tycka det var kul. Att det tog lite extra tid spelade kanske ingen roll för henne.

Jag minns det också som att det var enkelt redan från början att virka. Helt säkert berodde det på farmors enastående pedagogiska förmåga. Hon förutsatte att jag kunde, och då trodde jag ju det själv också. Möjligen hade jag också handlaget men framför allt var det självkänslan som hjälpte till, det är jag säker på. Och den var hennes förtjänst.

På bilden syns det allra första jag virkade, med farmors vägledning. Imponerande, kan jag tycka i dag. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, kanske 9-10 år. Visst är det lite ojämnt, men det är banne mig en duk i två färger, bestående av fem stjärnor som är hopvirkade. Ingen vanlig grytlapp, inte!

Jag har en del av farmors gamla mönster i tryggt förvar. När jag kommer i ordning i vårt nya hem, har jag för avsikt att virka upp lite av dessa, bara för att det är kul. Jag återkommer om detta!

6

Härom dagen tittade jag ner i en kartong i skrubben där jag "visste" att jag hade garner. Av garnerna fanns inte mycket kvar, däremot hittade jag två NÄSTAN färdiga virkalster. Så typiskt mig.

Jag mindes vagt att jag i senaste flytten gjorde mig av med massor av dylika ting, antagligen gav jag bort garner till såna jag ansåg bättre behöva dom. Men det innebar att nu hade jag ingenting att träna mina nya färdigheter med, amigurumis!

Lätt avhjälpt, jag köpte ett par nystan och håller nu på med en liten mus (!).

De två NÄSTAN färdiga alstren var en gungstolsvepa och en röd julfönsterremsa. Det som återstod på vepan var bara montering av fransar. Återigen: så typiskt mig. Att ledsna på målsnöret bara för att kasta mig över något nytt. Det är liksom själva virkandet som är vitsen för mig, produkten är sekundär.

Jag skärpte mig, och satte dit resterande fransar. Voilá, så blev den klar! Jag har en luddig bild av att den är beställd av någon till gungstolen i Björktorp. Dit ska jag på söndag kväll, så då tar jag med mig den så får vi se om den passar. Jag har absolut ingen aning!

Fönsterremsan? Den tar jag också med mig, för att göra färdig under mina lediga dagar!!

6

Jag är inte den pyssliga typen, långt därifrån. Beundrar dom som kan ägna timmar åt att knåpa, pyssla, tillverka små saker. Jag är inte särskilt begåvad när det gäller sömnad och sånt, det bidrar säkert. Sytt har jag gjort lite när jag var yngre, men det blev aldrig särskilt bra. Stickat har jag också gjort rätt mycket; massor av bakstycken, framstycken och ärmar. Sen har jag ledsnat, och aldrig sytt ihop tröjorna. Eller i alla fall sällan, några tröjor har det nog blivit under åren trots allt. Men aldrig med särskilt bra resultat. Det meditativa i att sticka går an, men när man sen ska pyssla ihop det blir det tråkigare...

Virka däremot, är jag bra på. Min gammelfarmor Elsa lärde mig när jag var liten, sen har det suttit där. Jag har virkat rätt mycket genom åren, i perioder.

I dag har jag varit på en workshop om amigurumivirkning. Och plötsligt fastnade jag i pysselträsket!

Det handlar om att virka figurer, djur, saker. Man virkar och stoppar upp. Variationen är oändlig. Och jag tycker det verkar jättekul! På bilden syns några av vår lärares alster, visst är det helt fantastiskt!

Nu måste jag prova och göra en egen figur, medan jag kommer ihåg hur man räknade och medan jag har lusten. I dag blev det bara en röd boll, men jag ska hitta något annat som verkligen blir något. Jag återkommer med rapport!