Sedan ”urminnes tider” är jag politiskt aktiv i någon form. Har deltagit i många år med liv och lust i särskilt föreningsarbetet, vilket är viktigt och kul, men också genom att vara förtroendevald på olika poster. När jag fick jobbet som chef för ABF här på Gotland, valde jag dock att inte ha något förtroendeuppdrag, men det sket sig efter ett tag. Jag fick frågan, och sen var jag där igen.
Men jag har med tyngd och moget övervägande bestämt mig för att sluta efter nästa val. I och med det har jag i praktiken redan slutat (mentalt!) men hedern säger att jag håller ut ett drygt år till. Ett förtroendeuppdrag lämnar man inte hur som helst, det är ett förtroende man har fått som hörs på namnet.
Varför sluta? Jag har haft många formuleringar för mig själv och min omgivning under processens gång, såsom till exempel att det tar för mycket tid från det jag tycker är roligare, att det helt enkelt inte är kul längre, att jag tappat intresset, att jag inte orkar, att allt upprepar sig (been there, done that, got the t-shirt). Men jag har nu kommit fram till en enda enkel förklaring med ett ord; det är YTLIGT.
Inte bara det, utan också förutsägbart. Man vet redan vad alla kommer att säga och tycka, ingen vågar längre profilera sig utan den tidigare partipolitiken börjar smeta ut till en blek oigenkännlighet. ”Mitt” parti är fegt och uddlöst. Varför ödsla tid på sånt? Jag liksom inte orkar bry mig längre, och det är helt mot min natur att inte bry mig. Då är det fel!
Jag står inte ut med ytlighet längre, det är därför jag har så svårt att artigt småprata med folk jag inte känner (värdelös minglare, alltså). Jag vill ha djup och mening i allt jag gör. Pretentiöst möjligen, men nödvändigt för att jag ska må bra.
Mår bra gör jag av beslutet. Nu bara önskar jag att det redan hade varit val 2010!
13 augusti, 2009 kl. 13:15
Tack för ert stöd – ni tycks alla begripa utifrån era olika perspektiv vad jag pratar om. Ulrika – visst är det så att vi inte har råd att förlora någon, men det gäller demokratin som helhet. Vad händer med den när en massa kloka (nåja) människor bestämmer sig för att ägna sin dyrbara tid åt annat? Huvaligen.
13 augusti, 2009 kl. 10:26
Tack för att du skriver så rakt och ärligt och sätter ord på det vi många känner. Det är en förlust för partiet, men jag är glad för din skull som fattar beslut du själv mår bra av.
Men egentligen har vi inte råd att förlora någon Maria 😉
http://ulrikafalk.wordpress.com/2009/08/13/att-finna-meningen-aven-i-politiken/
12 augusti, 2009 kl. 20:48
Även jag förstår vad du menar. Engagemanget har man ju kvar i alla fall men den tar sig andra uttryck. Jag uppfattar mig själv som en solidarisk och engagerad person men vill inte låsa mig vid något politiskt parti om det innebär att jag inte får behålla min frihet att tycka och tänka som jag vill. Jag är helt enkelt mycket dålig på att rätta mig in i ledet.
Kan inte acceptera att engagemang byts ut mot politisk taktik, att allt för många verkar vända kappan efter vinden. Det känns oärligt.
12 augusti, 2009 kl. 09:34
Jag förstår dig så otroligt väl.Tog en gång samma beslut. Livet har så mycket mer att erbjuda än förutsägbara möten och jag led dessutom av den smygaggressivitet som ofta fanns under ytan, kravet på mainstream. Ja det var mycket. Dessutom måste man känna igen och känna för det parti man väljer att satsa så mycket tid och kraft på. Ett sånt parti finns inte idag. Och jag inser att jag inte är den person nu som ger min tid till att återskapa ett sånt parti. När livet erbjuder så mycket annat.