Året är 1981 och jag (till höger på bilden) har sedan något år tillbaka mitt första fasta arbete, som telefonist i Norrtälje Kommuns växel. Arbetskamraten till vänster heter Solveig, och här tjänstgjorde vi båda i ”telefonvakten”, d.v.s. de som satt här hade koll på all frånvaro. Plupparna som jag låtsas hålla på med här (vi poserade bara för fotografen minns jag) hade olika färger, och hålen representerade anknytningsnummer. Det jag kommer ihåg var att röd betydde sjuk, grön betydde semester, vit tror jag betydde att vi inte hade någon uppgift på när vederbörande skulle vara tillbaka, och var den en gul plupp så fanns det en uppgift i ett block som låg emellan oss. Det fanns blå också, men det minns jag inte betydelsen för. Så väldigt… manuellt!!
Kommunväxeln delade lokaler med larmcentralen som tog emot brandlarm såväl på telefon som automatlarm i olika offentliga byggnader i kommunen och såg till att brandkåren ryckte ut. Vi hade också ansvar för bilbärgning och lite annat. Vi satt i brandstationen i Norrtälje så våra arbetskamrater var brandkillarna vilket ibland var rätt praktiskt. En av oss telefonister hade alltid ansvar som larmoperatör under kontorstid, och klockan 16:00-07:00 tjänstgjorde särskild nattpersonal. Jag arbetade inte bara i växeln, utan ryckte också in på nätter ibland när det behövdes. Så småningom inrättades något som hette 1:e telefonist, och det blev jag. Jag fick ett eget rum, första gången en av oss hade det, och fick så småningom också ansvar för införandet av en hänvisningsdator kopplad till växeln, så det manuella systemet med pluppar kunde avskaffas. Det jobbet innebar inte bara projekt- och arbetsledning, utan också kommunikation och utbildning till alla anknytningsinnehavare i kommunen. Där nånstans började min ledarskapskarriär, den liksom smög sig på mig. Jag har alltid hamnat i ledarsituationer, och framför allt har jag alltid hittat förbättringsområden och tagit initiativ i olika sammanhang. När jag funderar över den här bilden, inser jag att det var här det började.
Jag arbetade här i ungefär 8 år. Det där med att få eget rum var stort, liksom att få välja färg på kåpan till min nya knapptelefon. Det hade kommit en ny modell med lite rundade former, och en extra knapp. Jag valde en knallrosa. Helt obegripligt, rosa har aldrig varit min färg. Antagligen valde jag den för den var tillräckligt hippie och säkert helt ny. Så här såg den ut (fast mörkare och knalligare rosa):
Det måste vara från den här tiden som min faiblesse för telefoner kommer. Jag älskar fortfarande telefoner!
Vet du vad som är knasigast av allt? Att jag, snart 30 år efter att jag slutade, fortfarande minns massor av anknytningsnummer och namn!
Lämna ett svar