Snöat in lite på detta med DNA i släktforskning på sistone. Det är ingen plättlätt sak, men ju mer jag pysslar med det, desto mer lär jag mig. Och ju mer jag lär mig, desto mer sväller det… Oändliga möjligheter öppnar sig, och arbetssätten och källorna är många. Det skulle gå att hålla på med det dygnet runt. Jag löser böcker – fick hem den senaste härom dagen, se bilden – kollar på filmklipp, läser i forum och suger åt mig kunskap, tips och trix.

Men när det blivit en tid med detta systematiska och tekniska arbete, kan jag längta tillbaka till kyrkböckerna mellan varven. Till den gamla hederliga ”pappersforskningen” (som ju inte sker på papper längre, men ändå…). Även om jag själv har en del fakta att leta reda på till mitt eget träd fortfarande, så är det mest kompletteringar och bekräftande uppgifter. Trädet i sig är rätt gediget och heltäckande, och förutom nån okänd far och en och annan gåta, så finns det inte så mycket mer att upptäcka där.

Då blir det ju alldeles väldigt uppslukande att ge sig i kast med en helt ny utmaning! Bästa vännen Lotta har helt saknat kunskap om sin biologiska släkt, och det bestämde jag mig för att sätta tänderna i.

Lotta flyttade hit till Gotland från Roslagen för snart nio år sedan, för att jobba tillsammans med mig. och nu visar det sig att hon har sina rötter här! Så långt som jag har kommit så kan vi se hennes anor på mellersta ön ner till början av 1700-talet. Kanske kan jag komma längre. Det är hisnande, märkligt och fantastiskt. Det var någon sorts mening med att hon skulle komma hit, komma ”hem”!

I första steget har jag bara ansträngt mig för att få namn på anorna. Nästa steg är att dels ”klä på” anorna lite med mer än bara namn och datum, och också leta efter förgreningar för att eventuellt hitta nu levande släktingar. Det är bra sysselsättning att sticka emellan DNA-forskningen med.

Det känns som en ynnest och något alldeles speciellt att få fram det här och ge bort. Tanken svindlar – jag skänker en person ett släktskap, ett sammanhang, rötter. Det är en lika stor gåva för mig att få göra det som det kanske är att få det.