Jag hade planerat att i både text och bilder illustrera de senaste dagarna i mitt liv, men jag har problem med att ladda ner mina egna bilder här på bloggen, jag vet inte varför. De verkar vara för stora plötsligt, ändå går det att ladda ner andra bilder som är nästan lika stora. Skumt. Därför får det bli en lånad illustration, vilket inte är ens hälften så kul…

(Någon annan som har liknande problem?)

På valborgsmässoafton reste vi över till fastlandet för att fira en hel massa saker. För det första firade vi valborgsmässoafton tillsammans med Kerstin och Roffe på Björktorp. Kerstin hade påbörjat en försvarlig rishög, som raskt fylldes på med gamla energilösa vedpinnar. På kuppen blev vedboden rensad! Vi hade en mysig kväll, med påhälsning av grannpojke med kompis. Kvällen avslutades med några partier kortspel.

Dagen därpå var det första maj, och Bosse och jag tog med oss min mormor ut på demonstration! Mormor fyller 90 år den 4 maj, hon har demonstrerat på första maj i hela sitt vuxna liv såvitt jag vet men nu inte sedan 2003 eller 2004. Morfar blev sjuk, och därmed krympte också hennes rörelsefrihet.

Hon blev glad när vi frågade, och hon trotsade trött rygg och snålblåst. Bland vajande fanor och isande vindar stod hon över en timme och lyssnade till tal. När det blev dags att marschera, skulle hon med. Utan sin rullator. Hon skulle dessutom tåga i takt med musikkårens toner, vilket gick ganska länge. Sen blev hon lite andfådd, tog min arm och så saktade vi ner tempot en smula. Vi lät tåget gå om oss, och så fuskade vi och genade över ån. På så sätt var vi så listiga så vi hann före hela tåget till Folkets Hus, försåg oss med kaffe och kanelbulle och satt sedan och såg på genom fönstret när resten av demonstranterna kom!

I Folkets Hus delades kulturpriset ut, och vi sjöng såväl ”Internationalen” som ”Arbetets söner”. Hon hängde med!

Dagen efter, samlades största delen av barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive till ett 90-årskalas lite i förskott. Vi samlades på Björktorp, helt enligt hennes egna önskemål. Egentligen hade hon sagt till oss att hon inte ville fira dagen, samtidigt vet vi att hon uppskattar när vi samlas. Jag förstår varför hon på ett sätt inte ville. I dag i telefon sa hon att något håller tillbaka henne, det fattas Någon att dela glädjen med. Någon är förstås morfar, som gick bort för två år sedan. De hade varit ihop i nästan 70 år. Är det konstigt att Någon fattas efter så lång tid tillsammans?

Jag förstår henne.

Men icke förty, så gladdes hon åt alla sina ättelägg med bihang när vi nu ändå envisats med att samlas! Där var båda hennes barn med respektive. Nästan alla hennes barnbarn, lilleman Caj fattades så vi var tre stycken med respektive. Sen fanns där ju också hennes fem barnbarnsbarn (ett par stycken med respektive även där!) , och tillsammans utgjorde vi en skara på 18 personer i ett åldersspann på två till 90 år!

När alla åkt hem i går kväll och det var bara Kerstin, Roffe, Bosse och jag kvar, var vi lite möra. Trötta men glada. Allt hade gått bra, och jag kände genuin glädje över att ha träffat mina härliga släktingar, plus ett par nya bekantskaper som jag hoppas känner sig välkomna i familjen.

Nu ska det bli skönt att vila upp sig på jobbet några dagar!