Jag är verkligen av uppfattningen att det mesta som sker har en mening – mer eller mindre tydlig för mig i den stund det händer. Fast ibland är det svårt att förstå.

I morse tog jag bussen till jobbet, eftersom Bosse och jag ska gå på bio i kväll (!) och göra sällskap hem. Fånigt med två bilar då. Att ta bussen funkar oftast bra, om jag inte behöver bilen i jobbet. I dag är halv dag för medarbetarna och inga möten inbokade. Jag hade bara frissan, men eftersom vädret lovade att bli bra så tyckte jag inte det var något hinder. Jag promenerar gärna den knappa halvtimmen ner på stan.

Det var jätteskönt, solen värmde och dofterna var bedövande. Jag nästan strosade, nöp av en nyutslagen syrénblomma som jag gick och luktade på hela vägen. Ser ni mig?

Satt hos frissan och lyxade i 1,5 timme, drygt. När jag kom ut, var himlen blygrå och tunga droppar hade börjat falla. Äh, tänkte jag, det går nog över. Det blir nog inget. Tjena.

Jag hann 200 meter, så hade det tilltagit rejält. Med tanke på att jag hade 25 minuter kvar att gå, insåg jag att läget inte var idealiskt. Jag slank in på Åhléns och köpte ett paraply för 89 kronor (som dessutom höll på att blåsa sönder vid första vindpusten!). Knatade sedan tappert ut till Arbetarrörelsens Hus.

Regnet vräkte ner. Mina sandalklädda fötter kippade och plaskade präktigt innan jag var framme. Blåsten gjorde att vätan liksom hittade in till mig ändå, där under paraflaxet.

25 minuter senare stod jag utanför entrén till jobbet och konstaterade att det var skönt att vara framme. Jag konstaterade också att regnet precis då upphörde. En kvart senare sken solen igen som om ingenting hade hänt.

Som sagt, vissa saker har jag lite svårare att se meningen med, än andra!