Det är inte bara idag vi minns er

Det är lördag, Alla helgons dag och Halloween. När jag var liten hade jag aldrig hört talas om Halloween; den här helgen åkte vi ut till kyrkogårdarna och smyckade gravarna där våra anhöriga ligger. Det var så vackert med kransar, granris, liljor och ljung, och när det sedan började skymma eller blev helt mörkt alla de flämtande ljusen som lyste upp hela kyrkogården. Långt senare var det en tradition för mig och käre maken att besöka en kyrkogård på lördagkvällen bara för att känna stämningen. Vi har slutat med det av någon anledning.

Det finns de som förfasar sig över att vår gamla kristna tradition med Alla helgons dag (vilken infaller lördagen mellan 31/10 och 6/11 och är helgdag, ”röd dag”) har tagits över av Halloween med skräcktema, fest och barn som tigger godis. Jag tycker inte det är konstigt alls, den tid på året då mörkret övermannar oss och naturen börjar skalas av passar det väldigt bra att hitta på något som bryter av. Att klä ut sig, tända ljus, äta och dricka gott och egga fantasin med lite kalla kårar – varför inte? Förra året bjöd vi in till en liten halloweenfest där vi ”smyckade” lägenheten i skräcktema, och det var roligt varje minut vi planerade, handlade spindelväv och blodspår, lagade mat som förde tankarna snarare till mörka trakter än lyxrestauranger och letade fram ruskig musik. Ikväll är vi själva bjudna på Halloweenfest och utan att veta, så anar jag något liknande.

Det ena utesluter verkligen inte det andra!

Jag tillägnar mer än gärna den här dagen mina nära och kära som lämnat oss, men faktum är att det är inte Alla helgons dag som får mig att tänka på dem. De finns alltid i mitt hjärta, 365 dagar om året. Det som manar fram minnet kan vara en plats, ett skratt, ett foto, en födelsedag eller bara en förnimmelse av närvaro…

Min morfar Seved tillsammans med vår cockerspaniel Molly. De gillade varann, de här två. Nu kelar dom någon annanstans än här!

Roffe – en sorts svåger (åtminstone ansåg han att jag var någon sorts svägerska!) med ett hjärta av guld, och den bästa vän en kan tänka sig.

Min gammelfarmor Elsa och gammelfarfar Calle, på hans 90-årsdag 1977. De här båda har betytt mycket för mig, både i praktisk och känslomässig mening.

Ni är fler, ni som har lämnat jordelivet och som har stått mig och oss nära. Och ni finns kvar hos oss, var och en på olika sätt. Inte bara på Alla helgons dag!

Bra att veta: det finns också något som heter Allhelgonadagen, den infaller alltid den 1/11 och är till skillnad från Alla Helgons dag ingen helgdag.