Efter en veckas härlig samvaro, har nu dottern med sambo rest hem till Bagis. Som synes tyckte vare sig hunden eller katten att de skulle åka, och gjorde sitt bästa att smita ner i packningen.

Det kändes inte sorgligt, men ändå konstigt. Var tar tiden vägen? Det var ju alldeles nyss jag pratade med Sara i telefon och vi båda såg fram emot vår vecka tillsammans; hon längtade efter lugn, ro och vila efter en ansträngande termin, jag längtade efter att få rå om dom. Så kommer dom, det känns som en lång lyxevighet som de ska vara här. Och så – vips – så ska dom hem igen. Jag fattar inte.

Vi har inte gjort mycket, mer än ätit, druckit, umgåtts, spelat kort, kelat med husdjuren. Men ändå. Det har varit kvalitetstid, tid tillsammans, värdefull tid. Sällsynt tid!

Nu kommer det sannolikt att dröja innan de har möjlighet att vara här några dagar igen, men det får vi acceptera. Desto roligare blir det när de kommer. Nästa gång vi ses dröjer inte så länge, då ska vi leverera vår kattpojke som ska bo i Bagis medan vi är bortresta.