I går kom dom. Pillren.

I ett vanligt vitt C6-kuvert med vacker handskriven adress på utsidan, och utan avsändare. Jag tog fram brevkniven och sprättade, drog ur pappren som låg i och – trill, trill, trill!!! Tusen (eller i alla fall ett tiotal) pyttesmå vita piller trillade ut, ner på bordet, ner på golvet. NEJ!!! Det låg visserligen flera kvar i kuvertet, men ändå. Jag försökte rädda det som räddas kunde, men inse – de är klotrunda och pyttesmå. = Rullar iväg jättelångt. Dessutom har jag hund. Och katt.
Det följde med ett papper som till förvillelse liknade ett recept. Där stod vad det var jag fick, men det gjorde mig inte ett dugg klokare. Sen stod det hur jag skulle ta det. 5 piller ska smälta på tungan på morgonen, på fastande mage, 7 dagar i sträck. Sedan 2 gånger till, med en veckas mellanrum. Det blir 9 kurer, gånger 5 piller. Jag räknade mina piller och kom till – 39. Helsike, det fattades 6 piller!
Jag la mig att krypa på golvet och fann faktiskt 2 till. Nu hade jag 41 piller. Trots fortsatt letande, stod inga fler att finna. 4 piller borta, väck. Nåja, jag får väl portionera ut förlusten så den inte märks. Men tänk att hon skickade med så exakt antal piller!
I morse tog jag första dosen. Jag vet inte vad som ska hända, mer än att första lökskalet kanske ska lossna. Vilket det nu är. Jag är öppen för allt!