– Vill du må bra?
– Javisst, självklart!
– Men svara då på frågan: vad gör du för att må bra?

Den här retoriska frågan hörde jag en gång en föreläsare ställa, och den har levt med mig sedan dess. Den illustrerar på det enklaste vis att jag själv har ansvar för mitt liv. Alla vill väl må bra, men långt ifrån alla tar sitt ansvar och gör vad de kan för att må bra. Alltför många tror att god hälsa kommer av sig själv. Och så länge man är relativt ung kan det nog vara just så.

Jag har mått rätt dåligt under ett års tid snart. Det är med största sannolikhet hormonerna som spökar och som har ställt till det. Det kan ju bli så i kvinnoliv. I samband med hormonförändringar så har jag gått upp i vikt väldigt snabbt och alldeles för mycket, och så har mitt rätt så prestationsfulla och stressiga arbetsliv gjort mig galet trött. Allt blev en ond cirkel; viktuppgång och trötthet – jobbigt att röra sig – hälsporre – mer viktuppgång och trötthet – ännu svårare att röra sig, och så vidare i all oändlighet. Ont i kroppen på de mest diffusa och svårförklarliga sätt. Tröttheten handlar alltså inte om sömnighet – det handlar om energilöshet. Olust. Skiter i allt, ungefär.

Mina utmaningar i arbetslivet, mitt prestationsinriktade sätt att arbeta, blev plötsligt för mycket. Jag orkar knappast ha mer än en boll i luften just nu, jag som haft tusen! Då och då kan det glimma till, energin kommer tillbaka och då drar jag på i hundra knyck. I två timmar. Sen är jag slut, och kan inte fatta hur jag ska kunna ta hand om det där jag drog igång.

Det blir svårt också för omgivningen att hänga med, kan jag tänka mig. Jag är ju inte sjuk, och jag ser ut som vanligt (utom något rundare förstås!), så hur kan man fatta att jag inte är samma människa? Jag kan ju knappt acceptera det själv.

Mitt främsta fokus nu är att rensa min kropp och gå ner några kilo. Viktuppgången har väldigt lite med kostvanor att göra, det vet jag. Men jag måste ändå försöka göra det jag kan, och det som går. Det måste ju också kunna bli en god cirkel; lättare i kroppen – mera energi – lättare till rörelse – lättare i kroppen, och så vidare.

Ett annat fokus är att vara snällare mot mig själv när jag inte orkar. Att tillåta det. Att faktiskt tycka det är OK att jag inte vill, kan eller orkar.

Om sju veckor åker jag till Thailand för två veckors ledighet med yoga, sol och bad. Det är precis rätt för mig just nu, och jag är så oändligt tacksam över att jag har en så inkännande och omtänksam man. Inför den resan har jag nu satt igång ett arbete med mig själv, som innebär att rensa kroppen från jästsvampar och socker för att förhoppningsvis hitta energin. Det heter ”Gröna kuren”, och är något jag har hämtat inspiration till från Sanna Ehdin. Egentligen är det mycket enkelt, och ligger delvis i linje med de nu för tiden så populära dieterna med ett minimum av kolhydrater.

Jag ska följa den här kuren så långt det bara är möjligt i sex veckor: bara äta proteiner, bra fett och gröna grönsaker. Kolhydrater, mejeriprodukter, frukt, grönsaker med andra färger än grönt (innehåller för mycket socker) och alkohol är aja baja under kuren. Jag förväntar mig att hitta tillbaka till mer energi med den här kuren, och går jag dessutom ner ett par kilo är det bonus. Parallellt tänker jag grunda för thailandssolen ett par gånger i veckan i solarium, något som jag också vet att jag mår bra av. Samt återuppta yogan, som hamnade vid sidan om under hösten. Men i linje med att vara snäll mot mig själv blir det bara medicinsk yoga den här terminen, det är vad min kropp klarar av och behöver.

Att skriva om det här, hjälper mig på vägen. Jag kommer att återkomma här med reflektioner kring det jag håller på med och vad som händer under tiden.

Jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv. Därför tar jag saken i egna händer. Därför tänker jag de närmaste sex veckorna bara göra val som hjälper mig i rätt riktning.