Två steg framåt, ett steg bakåt

Det här är inget beklagande, det är en betraktelse. Att reflektera, betrakta och formulera är ett sätt för mig att komma framåt i mitt tillfrisknande och nå balans. Och eftersom jag vet att det finns många läsare av min blogg som gärna läser om hur det går för mig, så väljer jag att publicera mina tankar här. Det är det som är så fiffigt med att vara sin egen redaktör och ansvariga utgivare, att jag publicerar vad jag vill!


Det är lördag, och jag är hemma. Jag skulle inte ha varit det enligt min kalender, i den står ”Årsmöte Socialdemokraterna”. Det skrev jag in när jag fick veta datumet, helt oreflekterat. Utan att fundera över om jag behöver, bör, måste eller vill. Vid det tillfället jag fick veta datumet, återföll jag helt enkelt i ett gammalt beteendemönster.

Det spelar ingen roll att det kanske bara skrevs in för att jag skulle ha koll på att det är idag. För i och med att det står där, har jag ett åtagande. Det fyller mitt sinne.

Kalendern och jag – en kan ju undra vem som äger vem.

Jag behövde en knuff

Ända till i onsdags, var jag helt inställd på att delta (det står ju i kalendern!). Men då, under min morgonlässtund, läste jag Karins blogginlägg där hon bland annat skrev att hon ställt in en efterlängtad helgkurs, helt enkelt för att hon ansåg att hon bättre behövde vila. Tänk att jag är så jäkla korttänkt ibland, att jag måste läsa sånt för att komma på att jag kan göra samma sak själv! Stundtals är det dåligt bevänt med nytänkandet hos mig, den saken är klar. Förmågan att ta hand om mig själv och tänka i nya banor för att klara det, avtar i takt med att jag mår sämre. När jag behöver det som mest, är det borta!

Men Karins inlägg gav mig den välbehövliga knuffen och aha-upplevelsen – jag behöver inte åka på mötet! Jag har inget åtagande, ingen roll. Ingen förväntar sig att jag ska vara där. Jag kommer inte att fattas. Jag kan avstå! Insikten är väl inte i nobelprisklass precis, men för mig blev den betydelsefull.

Balans

Det syns inte utanpå när det är kaos inuti

För jag har lite av bakslag i min strävan efter balans just nu, den senaste veckan har berättat det för mig. Jag känner det i huvud och kropp, en del av dagarna har varit en kamp. Det mesta har fungerat, för jag skärper till mig allt jag kan när det krävs. Jag kan tänka mig att det kanske inte alls märks för vissa, att jag inte riktigt är på banan. Det syns nog inte utanpå när det är kaos inuti. När det är som sirap i huvudet, och det känns som om jag inte kan tänka en enda strukturerad tanke. När jag på fullt allvar är TOM i huvudet, jag liksom vet absolut ingenting. När jag har det så, är det extra tufft att vara i offentligheten och förväntas säga en massa kloka saker. På något konstigt sätt klarar jag av det hyggligt ändå, men det dränerar mig fullständigt på energi. Batteriet laddas ur totalt, det inte bara lyser rött utan det slocknar.

Det händer – även under en sån här nedåtperiod – att jag har stunder av flow, klarhet, balans och kreativitet. Det är härligt! Men sådana stunder följs av samma tomhet och energilöshet jag beskrev ovan. Jag är helt slut efteråt!

Jag vet och accepterar att två steg fram ofta följs av ett steg bakåt. Det är ok, det får vara så. Allt hänger ju ihop, det har jag lärt mig. Det är svårt att veta vad som är höna och vad som är ägg; är det si och så med sömnen för att jag inte är på topp, eller är jag inte på topp för att det är si och så med sömnen? Who knows.

Hjärnan lever sitt eget liv

Men att vakna tvärt en lördagmorgon klockan 04:20 och hjärnan sätter igång att fundera på vad den där boken av Åsne Seierstad egentligen hette… det var en bokhandlare som var nånstans ifrån…. Banjul? Nej…. Bagdad? Nej…. Kabul, var det! Ja!! Hurra, jag kom på det!!! Men hette den inte något mer…. Allvarligt talat, använder en sin hjärna till sånt när en borde sova, är det inte riktigt friskt. Jag har inte ens en relation till den boken, vad är det för fel på mig!?

När jag sen somnade så småningom med nöjd vetskap om att det var Kabul boken handlade om, så drömde jag vilt. Bland annat satt jag med en massa folk på en strand nedanför en herrgård någonstans i Sverige en mörk kväll och diskuterade nöjd kund-index…

Ja, du hör ju.

Så – jag är glad över att jag kom på att jag kunde vara hemma idag, och vila. Verkar som om jag behöver det. Jag ska gå ut och få lite dagsljus och njuta av skogsdoft. Så ska jag yoga lite, och se på ett TV-program som omtänksamma Sara tipsat mig om. Kanske tar jag mig en liten tupplur, om andan faller på. Och senare i eftermiddag ska Bosse och jag åka till ishallen och se när Visby Roma spöar Huddinge i kvalserien till allsvenskan. Det är äkta avkoppling för mig!

4 tankar på “Två steg framåt, ett steg bakåt

  1. Vad skönt att man inte är ensam med sina upp- och nedgångar. Känner igen mig så väl. Det kändes så skönt när du skrev om det och att du är så öppen. /Yvonne

Lämna en kommentar