Ooops… jag kan visst inte styra allt!

Jag hade bestämt mig för att vänta ett bra tag nu med att skriva inlägg om hur jag mår, och så där. Det har varit rätt mycket av den varan på senare tid, och även om de inläggen är oerhört mycket lästa så tycker jag själv att det kan bli lite tjatigt. Trots allt händer det ju mer i mitt liv, och jag har annat att berätta och rapportera om.

Men så händer saker, som det är svårt för mig att väja för. Hela dagen har jag funderat över vad jag ska skriva om, för skrivlusten har jag. Jag har gått som katten kring het gröt runt omkring det som mitt liv och mina tankar kretsar kring just nu, för att hitta något annat att skriva om. Men jag har kapitulerat, jag inser att jag för min egen sinnesfrids skull ändå måste ta det här med sjukskrivningen. Sen får de säga vad de vill, de som tycker jag är alltför utlämnande. Det är min blogg.

Jag kan visst inte styra allt

I måndags var jag till företagshälsovården, en hel timme satt jag hos en mycket lyssnande och inkännande läkare. Hon lyssnade, frågade, antecknade och gjorde tester på mig. Jag hade tänkt mig att jag kanske kunde få vara sjukskriven på halvtid en period, för att ha en chans att komma igen och sen ta tag i jobbet med full kraft igen. Men besöket slutade inte som jag hade tänkt, inte alls.

Det är tydligen så att jag inte kan planera allt i mitt liv. Märkligt.

Sjukskriven

Jag gick därifrån med en heltidssjukskrivning, till att börja med en månad. I sjukintyget står bland annat att jag är allvarligt utmattad, och diagnosen är följaktligen utmattningssyndrom. Jag var omtumlad och omskakad, för hon hade sett mig rakt i ögonen och sagt ”du fattar att det här är allvarligt, va?”. Innan dess hade jag meddelat mina intentioner med besöket, och också berättat hur tacksam jag var att jag inte blivit sjuk på riktigt utan bara fått den här knuffen i en riktning som talar om för mig att jag måste tagga ner. Hon skrattade åt mig, inte elakt utan mer överseende, och sa att jag nog inte förstått nånting, eftersom såvitt hon kunde bedöma är jag ordentligt sjuk.

Hon berättade om de fysiska förändringarna, skadorna på hjärnan till exempel. Hon beskrev mycket bra hur en utmattning av det här slaget faktiskt krymper delar av hjärnan på ett sätt som bland annat gör att minnet sviker och en får svårt att fokusera och att lokalisera sig i tid och rum. Det är alltså förklaringen till att jag stundtals har känt mig rent av dum i huvudet. Jag är inte dum i huvudet, det präntar min omgivning in i mig, men jag känner mig sån! Då är det nästan en lättnad att få veta att det finns en fysisk förklaring till det. Det går att reparera, men det tar tid. Min nya känslosamhet och min allestädes närvarande trötthet och yrsel – det är bara ett sätt för kroppen att säga till att den är slut. Till och med reservtanken är tom.

Av henne fick jag en månad på mig till att börja med, som jag ska ägna åt att sova mycket, och att göra det jag har lust till eller också ingenting. Absolut inte ha några mål eller krav på mig själv. Det var ordinationen. Bara att svälja.

Uppvaknande efter uppvaknande

Något jag är nöjd med att jag har gjort, är att jag självmant tagit kontakt med en samtalsterpeut. Redan för en månad sedan träffades vi första gången, och då kom vi överens om att ses tre gånger för att känna oss för. Härom dagen åkte jag dit för tredje gången, inställd på att nu skulle vi sätta målen framåt och boka in ett gäng tider.

Men inte heller här gick det som jag tänkt.

Hon ansåg att jag inte alls var redo för att samtala mig fram till en förändring. Jag är alldeles för trött tyckte hon, och behöver bara vila nu utan krav på att ha något som ska leda någonstans. Jag ska bara vara, och göra ingenting eller det jag har lust med. Låter bekant, inte sant? Det var en mycket snopen Maria som åkte därifrån.

Just nu är jag rätt uppfylld av de besked och insikter jag har fått den här veckan. Jag är inte helt säker på att jag fattar innebörden av att inte sträva mot något, jag tror att jag förnuftsmässigt har uppfattat det men vet faktiskt inte om förståelsen finns där än, på riktigt. Jag är så impregnerad av att skapa resultat i stort och smått under dygnets alla vakna timmar, att det är en jäkla omställning att tänka tvärt om.

Förutom att försöka smälta det här, har jag också ägnat veckan åt att avsluta ett par jobbollar jag hade i luften. Nu har jag lämnat ifrån mig det, stängt jobbtelefonen och lagt in ett svarsmeddelande på mejlen. Nu stänger jag dörren till arbetet för några veckor.

Ännu luftigare kalender

I mitt förra inlägg beskrev jag lättnaden när jag tog bort alla politiska åtaganden ur kalendern. Jag beskrev känslan av luftighet. Haha, jag hade ingen aning! NU är den luftig! Nu står där bara ”massage”, ”yoga”, ”frissan”, ”naglar”, ”föreläsning” och annat lättsamt. Så jag inser att eftersom min värld kommer att vara betydligt mindre under en tid, så kommer det också att speglas i mina blogginlägg. Kära läsare, du får finna dig i att vara en del av min lilla och långsamma värld ett tag. Hoppas du fortsätter hänga med mig ändå.