Det är söndag, och det är definitivt slut på den långa sköna ledigheten. Jag har haft det precis så lugnt och skönt som jag önskade mig när jag låste kontorsdörren och åkte hem den 22 december. Vi har varit ensamma Bosse och jag, och vi har tagit dagarna som de kommit. Anpassat oss efter väder, vind, lust och mående. Jag har fått ägna mig åt extra mycket yoga, släktforskning, fotofix och annat som jag försjunker i på ett alldeles oerhört avkopplande vis.

Så hur tycker jag att jag har det, då? Tja. Om jag hade förväntat mig att nu fylld av energi kasta mig in i vårterminens alla vedermödor och glädjeämnen, så kan jag känna mig blåst. Så är det inte alls, jag är ingalunda utvilad. Det är något jag aldrig skulle ha erkänt för ett år sedan, som den jag var då. Då hade jag satt på mig både skygglappar och öronskydd och ångat rakt in i allt som måste göras med full kraft, totalt ignorerandes hur jag egentligen kände. Men si – det går inte nu för tiden!

Jag har ingen aning om hur mycket tid jag behöver för att bli utvilad, det står i stjärnorna. Och det accepterar jag. Har en som jag haft ett sånt beteende och varit så ignorant mot mina egna behov och känslor i så himla många år, så tar det nog också en himla tid att reparera det. Under ledigheten har jag fått släppa fram min tröttma och tillåta den på heltid, och det har varit välgörande. Jag har sovit ganska mycket, börjat sova länge på mornarna konstigt nog. Att ta det väldigt lugnt på mornarna under den mörka perioden har jag alltid gillat, men det har inte betytt att jag sovit länge. Men det har vi börjat göra båda två under ledigheten, och det har varit så skönt! Det tänker jag fortsätta med, de dagar jag inte har tider att passa på morgonen!

Nu tar jag mig an januari på ett eftertänksamt sätt. Jag ska försöka komma ihåg att berätta för min omgivning att jag tänker rätt långsamt, och ibland har svårt att koppla ihop saker och ting. Jag tappar ord, och är lite glömsk på det hela taget. Stundtals har jag svårt att koncentrera mig. Framför allt klarar jag inte längre att ha flera bollar i luften, jag behöver göra en sak i taget. Håller jag på med något och blir avbruten av något helt annat, tar det tid för mig att ställa om mitt fokus. Sånt ska jag försöka berätta så jag får förståelsen. Om det finns förståelse och kanske acceptans för hur jag är, mår jag bättre. Då behöver jag inte tvinga mig till prestation, utan kan vara lugn i det som är. Det är det jag behöver.

Det finns en sak jag har svårt att vila i, och acceptera. Det är bristen på initiativkraft. Jag är i ett tillstånd då jag behöver ledas, och det funkar inte alltid då en själv är en ledare. Det här har jag att hantera, och det är min utmaning. Ett sätt är att låta allt ta få ta den tid det kräver. Jag kan inte längre ta saker på volley, utan måste ge mig tid och planera. Förbereda mig så in i norden. Läsa in, förstå. Och allt tar så mycket längre tid för mig nu för tiden, så det måste jag komma ihåg när jag planerar min kalender. Tid och luft. Tid och luft. Det är svårt för mig att acceptera och implementera, jag som alltid varit kvick, otålig och snabbtänkt.

Ta inte det här som en klagan, för det är det verkligen inte! Jag behöver formulera för mig själv hur det står till, och jag vet att det finns en och annan som läser bloggen som känner igen sig och som vill att jag skriver om det här. Och den som inte är intresserad har inte ens kommit så här långt, så det är gott och väl. Nej, jag klagar inte. Jag är lyckligt lottad som har förutsättningarna att ta hand om den här lilla olägenheten som jag själv ställt till med, och kan bli den där bättre versionen av mig själv som jag strävar efter!

Jag pratar om mitt tillstånd som en sjukdom, det gör det liksom lättare att hantera om en sätter etikett på det som händer med mig. ”Sedan jag blev sjuk”, är det ofta jag säger. Kruxet med den här sjukdomen – som många har i olika skepnad, det är ju ren psykisk ohälsa – är att den inte syns. Möjligen ser den som känner mig att jag är lite mattare i lacken än vanligt, men förutom det syns ingenting. Det gör det svårt, och en som har beskrivit det här på ett bra sätt är Jessica Hjert Flod som på sin blogg skrivit inlägget Vad får jag göra som sjukskriven?. Läs det gärna, det beskriver det bättre än jag kunnat göra det själv.

Julledigheten har varit fantastisk, jag är så tacksam så tacksam. Det är det bästa jag vet, att spendera all tid ihop med käre maken, ibland i interaktion och ibland sida vid sida i tystnad med var sin syssla. Vi har samma rytm, vi har samma värderingar, vi skrattar åt samma saker. Vi älskar varandra och det är en ynnest. Jag vill tacka honom för allt ovärderligt stöd han ger mig, han är värd sin vikt i guld!