Jag har i åtskilliga år haft roller som beslutsfattare i olika sammanhang. Som chef och ledare har jag att fatta beslut om högt och lågt, stort och smått. Ekonomi, medarbetare, verksamhet, men också vilket träslag de nya skrivborden ska ha eller vilken maträtt vi ska bjuda årsmötet på. Som politiker fattar jag också en massa beslut men i mer organiserad form, protokollförda vid ett visst tillfälle.

Att fatta beslut

Somliga beslut är enkla att fatta, andra svårare. En del beslut kan jag fatta snabbt utan längre betänketid medan en del beslut behöver processas, såväl i mitt huvud som bland medmänniskor. Stundom kan jag känna mig ohyggligt beslutstrött, och det uppstår ofta i vardagen. Om käre maken och jag går på restaurang till exempel, och han frågar var jag vill sitta. En sån sak orkar jag inte besluta. Eller vad vi ska äta till middag. Att besluta om sånt som inte är så viktigt för en är svårt, och det kanske är mycket av den varan i professionen och därför finns ingen energi kvar till det i privatlivet. Det är min hemsnickrade teori om varför det blir så.

Det svåraste beslutet

Det är inte så väldigt ofta de beslut jag fattar har bäring på mig själv som person och ger effekter på mitt liv. Men härom veckan fattade jag ett riktigt svårt beslut som blev allmänt känt i går. Beslutet föregicks av stor vånda och mina invändningar och dubier kretsade typiskt nog kring att jag försätter andra människor i klistret. Men efter att jag fattat beslutet, kändes det paradoxalt nog som ett av de enklaste jag gjort, i meningen det mest självklara!

Från den 1 oktober lämnar jag mina politiska uppdrag, och kommer inte längre att vara vare sig ordförande i Socialnämnden eller ledamot i Regionstyrelsen längre. Du som följt mig länge har också följt min resa hit (relaterade inlägg finns under fliken Om mig/Min resa mot balans här ovan), och vet att jag under ganska exakt ett års tid arbetat i någon sorts motlut. Kropp och knopp har sagt ifrån, mer och mer bestämt i ett allt strängare tonläge.

Det syns ju inte utanpå

Och nu är jag faktiskt helt slut, helt uttömd på energi, lust och glädje. Det mesta arbetsrelaterade har blivit en kamp, jättehöga trösklar att ta sig över, jättesvåra bollar att fånga. Det enklaste möte har kunnat te sig som näst intill oöverstigligt. Rädslan över att inte ha med mig mina tankar, har ibland förlamat mig, för så har det varit och är. Vissa dagar, vissa stunder är jag inte med, jag befinner mig på en helt annan frekvens än min omgivning. Känner mig som en utomjording som inte förstår ett ord av vad som sägs fast det handlar om sånt jag själv har sysslat med länge. Tankarna flyger runt som popcorn i huvudet och är omöjliga att fånga. Jag kan bara lyssna på en röst åt gången, pratar flera samtidigt hör jag ingenting eller pratar någon för fort hinner jag inte förstå vad som sägs. Så har jag det, vissa dagar. Andra dagar är jag fullt fungerande.

Och så syns det inte utanpå. Hur ska då omgivningen kunna förstå?

Därför har jag försökt vara rätt tydlig med att jag inte är helt OK, inte alltid fit for fight. Men det är så klart lätt att glömma, när det inte syns att jag är sjuk. Eller i obalans. Eller överansträngd. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla det här.

Det blev rubriker

Det finns ett allmänintresse i det här, dels är jag ”en av öns ledande politiker” som det sades i en av P4 Gotlands nyhetssändningar i går, dels är min berättelse och orsaken till mitt avhopp uppenbarligen intressant för många att lyssna till.  (Nedan länkar jag till några media, för den som är intresserad.) Intresset tror jag beror på att väldigt många relaterar till det jag beskriver. Många känner likadant. Men varför pratar så få om det? Det är verkligen inget att skämmas för. Det är inte att visa svaghet, det är att visa styrka. Det har jag i alla fall kommit fram till under den här resan, att ju mer jag har berättat om hur jag känner, desto mer styrka och hjälp har jag fått från min omgivning. Berätta din berättelse, och du får intresserade lyssnare!

Nu stundar sommaren med en hel del ledighet, och i höst tar jag mig an förberedelserna för mina sista sammanträden i politiska sammanhang. Då ska jag också ta ställning till hur jag ska gå vidare under hösten, kanske behöver jag ta hjälp för att komma upp och ut i livet igen. Vi får se, helt enkelt.

gotland.se 28/6: ”Maria Björkman lämnar Socialnämnden”

Radio Gotland 28/6: ”Maria Björkman (S): Jag lämnar all politik”

Helagotland.se 28/6: ”Hon lämnar sina politiska uppdrag”

Gotlands Allehanda 29/6: ”Maria Björkman pratar ut om varför hon slutar”

Det skrevs även dagen efter det här inlägget:
Eva Bofrides ledare i Gotlands Tidningar/Gotlänningen 30/6: ”Politiken drog kortaste strået”