Almedalsveckan kan en tycka vad en vill om, men jag gillar den. Den är bra för Gotland, går det ens att räkna ut värdet av all uppmärksamhet vår ö, och rosornas stad i synnerhet, får? Jag gillar också den relativt sett avspända atmosfären som råder, en skön blandning av människor som rör sig om varandra i vår lilla vackra stad. Statsråd som strosar med en glass, TV-journalister som köar för en lammburgare, ideella organisationer och lobbyorganisationer i en salig blandning – ja, jag gillar´t!
Jag hade mina funderingar inför veckan – skulle jag palla? ABF har en monterplats, som ska vara öppen hela veckan. Jag hade också några åtaganden som hade med mitt politiska uppdrag att göra, och nånstans i bakhuvudet hade jag beredskap på att vara hemma någon dag eller två. Det fanns utrymme för det, bemanningen var väl tilltagen i montern. Men faktum är att jag har orkat, och orken har tilltagit vartefter veckan gått. Jag är inte på topp, jag är trött, men jag klarar av det och har till och med bra med energi mellan varven. Vilket fall framåt! Jag har fortfarande vissa svårigheter att vistas i folksamlingar och ibland också att fokusera när människor pratar med mig. Men åh, så många som kommit och pratat med mig och ärligt frågat hur jag har det och som också har lyssnat på mina svar. Till er vill jag säga ett varmt tack, ni vet vilka ni är!
I dag har jag och Lotta tjänstgjort den sista dagen, i morgon bitti (söndag) tar vi släpkärran och hämtar allt innehåll i montern, på stunden en vecka efter att vi körde ner alltsammans. Vi är väldigt nöjda med veckan, som varit fylld av goda samtal och viktiga möten. Nästa år återkommer ABF, och då förhoppningsvis på en lite bättre och lite större plats!
Lämna ett svar