Jag arbetar på ett studieförbund, ABF. Vi har ett samhällsuppdrag, därför uppbär vi anslag från stat och kommun. Det finns dock kommuner som har slutat betala ut anslag till studieförbund för att dom ska tillhandahålla folkbildning för alla till rimliga priser. Statens bidrag är ännu hyfsat intakt, men lever under ständiga hot.

Samtidigt med detta minskar människors synbara engagemang inom folkbildningen. Med synbara menar jag igenkänningsbara. För vad är folkbildning i dag?

När ABF bildades 1912 fanns ett skriande behov av bildning. ”Vanligt folk” hade sedan några år börjat mobilisera sig, skapa sig självförtroende och lära sig att de kunde påverka samhället med hjälp av kunskap. Under flera decennier levde sedan folkbildningen på samma sätt; genom människors genuina engagemang och möten, där de i lampans sken på kvällarna läste böcker tillsammans och samtalade. Ofta efter en tuff arbetsdag. Men studiecirkeln hade man ork och tid för, den gav energi.

I dag ser mötesplatserna annorlunda ut, och vi känner inte igen dom.

Jag tror inte för ett ögonblick att engagemanget är mindre, att behovet av bildning eller möten med medmänniskor är mindre. Men det ser annorlunda ut. Vi känner inte igen det, vi har tappat bort det och hittar det inte. Och därför tror vi att det är borta.

Vi är många, många som träffas på nätet i dag. Är det folkbildning? Det finns många, många enfrågegrupper/intressegrupper i dag, som fördjupar sig i sitt stora intresse. Är det folkbildning? Eller ska vi fortsätta envisas med att folkbildning bara är en studiecirkel på tisdagskvällen där man träffas i en lokal och läser tillsammans?

Jag efterlyser en diskussion om folkbildningens nya ansikte.