För jag blir väl det nån gång? Säg att jag blir det!

Ett varningens ord för att detta är ett självterapeutiskt inlägg. Det är det som är så fiffigt med att ha en egen blogg – en får skriva vad en vill. Har du fått nog av mina utlägg om utmattning behöver du inte läsa mer. Men jag vet också att jag har många läsare i samma situation. Jag skriver för min egen skull, och om jag hjälper någon med mina ord är det bonus.

Ibland tappar jag tålamodet

När jag blev sjuk – eller rättare sagt när jag fick diagnosen utmattningssyndrom och blev sjukskriven (svårt att säga när jag blev sjuk, egentligen) – fick jag veta av läkare, samtalsterapeut, sjukgymnast, vänner och genom allt jag läste mig till att det kommer att ta tid. Jag har skrivit mycket om det här tidigare, därför går jag inte in på detaljer här. Allt finns att läsa under Min resa mot balans.

Jag har för länge sedan accepterat att jag inte blir som förr. Jag är fine med det. Har haft lyckan att få anpassa mitt arbete och mina arbetsuppgifter utifrån vad jag klarar av, och lever helt annorlunda idag än före sjukdomen. Har tid med mina intressen på ett sätt jag aldrig tog mig förr och tänker på mig själv utan att känna mig alltför egocentrisk (för det mesta).

Men på riktigt – kan jag inte få börja komma ut lite på andra sidan sjukdomen nu? Jag vill verkligen inte gnälla – gnäll är det tristaste som finns. Dock behöver jag erkänna högt att jag är ständigt mer eller mindre trött. Min kropp orkar knappt med sig själv de flesta dagar. Den är som en gammal kvinnas kropp, och det hör till undantagen att min dagliga promenad går lätt. Oftast är stegen tunga, och sista sträckan innan jag är hemma släpar, lufsar, drar jag mig framåt.

 

Kropp och knopp

Jag klarar sällan att få höjd puls, då slår stressen till direkt. Det är som om kroppen inte vet skillnad på träningspuls och förhöjd puls av andra skäl. Allt genererar stresspåslag utan urskillnad,

Tinnitusen som kom med utmattningen, ger sig inte. Det har hänt att jag har haft nästan tysta stunder, och det är himmelskt! Men oftast regerar den mer eller mindre ljudligt inne i mitt huvud, vilket är rätt tröttande. Jag fixar inte heller att hantera för många ljudbilder samtidigt, kan till exempel inte föra ett samtal samtidigt som det pratas på radio eller TV. Musik går bättre, det har faktiskt blivit bättre.

Stresskänsligheten gör att det inte behövs många inputs för att jag ska känna mig överväldigad. Jag kan inte ha mer än en boll i luften och göra en sak i taget. Men det är ok, jag vet om det och kan för det mesta hantera det. Större arbetsuppgifter som kräver mer av mig, i synnerhet om det involverar andra människor, gör mig helt slut.

Den mentala tröttheten kanske är värst, om en nu ska gradera. Avsaknaden av lust och längtan. Tomheten. Känslan av att vilja skita i allt. När minsta lilla kan te sig som helt oöverstigligt. Inte ska en behöva ha det så?

 

Klockallergi och murar

Att ha tider att passa är svårt för mig. Blotta vetskapen om att det står något i kalendern tar min ro ifrån mig. Då har jag svårt att fokusera på det jag ska göra, för jag liksom passar tiden hela tiden. Om jag har ett möte kl 14.00 på eftermiddagen, ligger det och skvalpar och stör mig. Jag som kunde ha en hel dag proppfylld av tider att passa på olika ställen förr, har blivit helt allergisk mot klockan!

Att ringa ett samtal kan vara en tröskel lika hög som Berlinmuren. Jag har aldrig gillat att prata i telefon, men nu är det än värre. Att svara i telefon är en sak, men att ringa upp… nej jag känner ett starkt motstånd.

Vissa dagar fungerar allt hyfsat, men det är faktiskt inte heller mer än så. Antingen fungerar det hyfsat, eller så är det en riktigt jobbig dag med stort motstånd och stark mental och kroppslig trötthet. Nästan aldrig går något lätt eller är jätteroligt. Nästan aldrig längtar jag efter att göra något. Nästan aldrig känner jag genuin lycka och glädje.

Kanske är det någon som läser det här som inte riktigt känner igen mig i den här beskrivningen. I så fall beror det på att jag försöker och försöker. Gud, vad jag försöker. Inte för att lura mig själv eller min omgivning, utan för att försöka lura sjukdomen. Jag vill verkligen inte att detta ska bli det nya normala! Det får inte bli det!! Därför vill jag inte ge efter.

 

Tack och lov för yogan!

Något jag har stor hjälp av är min yogapraktik och då tänker jag främst på den mentala delen. Praktiserar inte fysisk yoga särskilt ofta just nu, men mediterar och praktiserar yogiska tankemönster. Det hjälper mig till ett större lugn än jag haft förr, och jag kan ta mycket mer med ro numera. Det gör att jag inte hetsar upp mig över sakernas tillstånd, men det kan inte hindra mig från att känna stark frustration.

Gammal i förtid

När jag ser mig i spegeln, möter jag en trött blick. Jag har fått ett äldre utseende. Sämre spänst i hyn, mindre glow. Ögonen glittrar inte längre. Jag försöker förändra både synintrycket och känslorna genom att le mycket, jag har så himla mycket att le åt och vara tacksam över. Men faktum är att leendet sällan når ögonen riktigt.

Jag är så less på att känna mig gammal, trött och förbrukad. I förtid! Jag har (statistiskt sett och förhoppningsvis) så många levnadsår kvar och jag vill ta vara på dom. Jag vill uppleva, känna, förundras, glädjas, ha lust och energi. Men det är mycket klent med dessa varor än så länge. Det kan glimma till ibland, finns stunder då det gläntas på dörren till den världen. Aldrig en hel dag, så länge räcker det inte. Men stunder. Då känner jag pur lycka; just ja, det är så här det känns!

 

Jag är redo

Det är fyra år sedan min kropp sa ifrån på skarpen, så högljutt att jag bokstavligt talat skulle ha fallit till golvet om min omgivning inte tagit hand om mig. Det är tre år sedan mitt psyke hann ikapp, jag vaknade och grät av utmattning och det sjönk in att jag måste förändra något. Även då hade jag vänner (och inte minst käre maken!) omkring mig som tog hand om mig. Det är knappt två och ett halvt år sedan jag fick diagnosen utmattningssyndrom och blev sjukskriven.

Och vet du vad – jag väldigt redo att ta emot livet igen. Jag begär inte allt, jag önskar mig bara lite mer energi och livsglädje än bara små flikar och smakprov då och då. Jag är trött på att leva på skuggsidan, jag vill ut i solen. Jag vill vara en glad och pigg hustru, mamma, dotter, syster och vän, inte bara låtsas vara det. Jag önskar mig att slippa försöka, att slippa lura sjukdomen. Jag vill bara bli av med den!