Tuffare än jag trodde att komma tillbaka

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka…

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit ”bara” 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag ”alltid” har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då – jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

…till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska ”tillbaka” till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor…

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.