Jisses, vad tiden går fort!!

Jag hinner inte med, tycker jag alldeles nyss var här och skrev men det är över en vecka sen!

Nåväl, de senaste dagarna kan jag skylla på att jag blev oförklarligt utslagen av en makt större än jag. Vaknade i fredags morse och var ett vrak. Illamående och helt slut. Hur man nu kan vara det efter en natts sömn. Jag tog mig med näppe ur sängen, hela kroppen skrek NEJ!

Jag lyssnade på kroppen, och tro mig när jag säger att jag inte hade något val. Möten på jobbet hjälpte inte, det hade aldrig gått. Ett bankmöte genomförde jag, men det berodde enbart på att jag kunde förhålla mig passiv, man behövde bara min underskrift och det var viktigt. Käre maken skjutsade dig mig och hämtade mig. Sen var det sängen igen. Jag minns nästan ingenting av fredagen!

Lördagen vaknade jag upp ur dimman, men ägnade ändå största delen av dagen i vågrätt läge med sömnen som bästa vän. Orkade vara uppe korta stunder. I dag är det söndag, och jag har varit uppe hela dagen, med undantag för ett par lutningar på soffan…

Men visst är det konstigt. Eller också inte alls. Men jag har så himla svårt att acceptera att bli slagen till marken så där. Det heter ju ingenting, det går inte att ta på. Bara – slut.

Nu vet jag. Batterislut var det!