Jag kunde väl inte i min vildaste fantasi tro att den utbildnings- och arbetsresa jag gjorde tillsammans med medarbetarna på jobbet i början av månaden skulle röna ett sådant intresse! Tänk om intresset hade varit av positiv karaktär, så mycket mervärde det hade blivit. I stället har de negativa energierna cirkulerat kring den i dag, med ifrågasättanden och misstolkningar.
Relationer och respekt
Låt mig göra klart från början; jag anser mig ha goda relationer till de journalister på ön jag hittills har mött i officiella sammanhang, jag tycker att relationerna mestadels präglas av ömsesidigt förtroende och respekt. Respekt för att vi alla – både framför och bakom mikrofonen/kameran/intervjublocket – är människor som gör sitt allra bästa. Jag har nästan aldrig behövt känna mig misstänkliggjord, och därmed tvingas vara på min vakt. Jag har ibland fått svåra frågor, men de har varit ställda med en ärlig intention att få ett begripligt svar. Vi har inte alltid varit överens, men vi har visat varandra respekt.
Nu har jag en ny erfarenhet av ett möte med en journalist som jag uppfattar hade lite andra intentioner. Jag gick in i denna nya bekantskap via telefon och med min vanliga utgångspunkt att vi båda visar vederbörlig respekt för varandra. Samtalet blev långt och frågorna stundtals lite tjatiga, så det var nog så att jag en och annan gång började känna lite irritation. Han ville inte riktigt höra på vad jag sa, tyckte jag. Frågorna kom om och om igen. Vissa svar verkade han heller inte särskilt intresserad av.
Att sköta sitt jobb på bästa sätt
När det sedan i efterhand visade sig att han hade spelat in samtalet utan att berätta det för mig, blir jag både ledsen och arg. Ledsen för att känslan av respekt som jag gick in i samtalet med tydligen bara var ensidig, och han gick bakom min rygg. Arg för att en helt enkelt inte gör på det sättet, det är inte ett anständigt sätt att behandla en medmänniska även om det är ett intervjuobjekt. Varför gör en person på det sättet? Varför frågade han inte? Jag hade sagt ja. Han kan inte ha trott jag skulle göra det, varför smygbandade han annars?
Jag vet att jag under det långa samtalet någon gång skämtade om att både han och jag försökte sköta våra jobb på bästa sätt. Känns lite larvigt så här i efterhand. Jag trodde verkligen han försökte göra det på bästa sätt. Men bästa sätt kan inte vara att utgå från att intervjuobjektet försöker slingra sig undan. Bästa sätt borde vara att skapa ett förtroende, för att få de mest relevanta och vederhäftiga svaren och för att också ha möjlighet att återkomma. I stället tror jag i efterhand att han ställde frågorna om och om igen för att jag skulle ge lite olika svar som han kunde välja mellan som det passade honom. Han kan inte ha trott att jag ville säga några sanningar. Han ville liksom sätta dit mig, och han befäste denna min teori genom att han i hemlighet spelade in vårt samtal.
Nästa gång är jag ett värdelöst intervjuobjekt
Det är ett lömskt beteende, och bäddar knappast för att jag vill bli intervjuad av honom igen. Tyvärr. Hör han av sig igen i något ärende – oavsett i vilken roll jag är – kommer jag att bli på min vakt. Så till den milda grad, att jag blir helt värdelös att intervjua.
Jag skickade ett sms direkt efter nyheterna i morse, när jag sömnigt hade konstaterat att min telefonröst hördes i radion mitt under inslaget. Jag uttryckte min besvikelse över oärligheten i att inte berätta om inspelningen, men fick ett svar som var lite goddag yxskaft. Han ansåg sig ha varit så öppen det går att vara, och hänvisade till lite andra saker än det min synpunkt rörde sig om. Här är vi inte överens, kan jag säga.
Mitt lite yrvakna SMS till Radio Gotlands journalist.
Hans svar, och även mitt tillbaka. Efter det fick jag ett röstmeddelande där han beklagade, och föreslog att jag skulle ringa upp. Jag avböjde.
Jag skulle aldrig ha lagt ut en sån här konversation här på bloggen, om det inte vore för att det är hans eget sätt att arbeta. Jag offentliggör aldrig något utan att fråga den det berör. Utom i det här fallet.
Att sen inslaget hade lite slagsida eftersom det vinklades och uteslöt vissa fakta, det får jag leva med. All journalistik speglar inte den totala verkligheten med samtliga ingredienser, utan det hör till att lämna luckor för lyssnare och läsare att själva fylla i. Men just i det här fallet kändes det jobbigt, eftersom den extra bördan blev just det totala misstänkliggörandet som han visat prov på genom sitt agerande i lönndom. Det bekräftade med all önskvärd tydlighet att han var ute efter något, jag förstår bara inte vad. Och att sedan blanda in min politikerroll i det hela, gjorde det än mer konstigt.
Drabbar på fel sätt
En sak är att jag får stå i skottlinjen ibland, i det här fallet är jag ansvarig chef och det är jag som ska stå till svars för något som kanske väcker undran och nyfikenhet. Men att hela den här ifrågasättande situationen också fördunklar upplevelsen av utbildningsresan för medarbetarna, beklagar jag djupt. Mycket av energin och lusten vi fick med oss hem, lades det i dag en tung, våt, grå filt över. Jag kan hantera det, men det har oförskyllt sköljt över även mina medarbetare. DET är jag riktigt förbaskad över.
Det handlar om arbetssättet, inte innehållet
Jag hade kunnat göra ett blogginlägg om min syn på själva sakinnehållet i inslaget, och med min oredigerade version av det hela. Men jag ids inte. Det här inlägget är inte ett beklagande över själva granskningen i sig, jag vet att saker och ting måste granskas (men gärna lite sakligt då, kanske). Det här heller ingen hämnd, därför att jag tillhör kategorin människor som inte tycker att hämnd har något ljuvt över sig alls. Jag är en fredligt lagd person som tror gott om mina medmänniskor och som söker samförstånd. Jag gillar inte konflikter och misstroenden, tycker vi har alltför kort liv för att ägna oss åt sådant.
Nej, jag skriver det här därför att jag måste. Jag behöver få ur mig vad jag tänker, och jag vill att du som har hört de här inslagen i dag ska förstå hur det gick till. Ur mitt perspektiv.
6 april, 2017 kl. 10:38
Hej Maria och andra som läser det här. Här kommer ett något sent, men nödvändigt, inlägg här i tråden.
Vår reporter bokade en tid med Maria Björkman och berättade att han ville ställa frågor om resan. På överenskommen tid ringde han upp, och bandade intervjun. Efteråt erbjöd han sig att höra av sig om det skulle bli aktuellt med publicering.
Dagen före publicering ringde reportern Maria Björkman för att berätta att inslaget skulle sändas. Då hon inte svarade lämnade han ett meddelande om att det blivit dags för sändning och att hon var välkommen att ringa om hon hade några frågor. Hon bekräftade med ett SMS att hon fått meddelandet. Därför utgick han från att hon förstått att intervjun bandades, och syftet var aldrig att luras. Ändå uppfattade Maria Björkman det så, och det beklagar vi. Men vad trodde Maria Björkman att vi skulle sända? Ett inslag där hon inte fick bemöta Skatteverkets kommentarer? Det hade varit ohederligt.
Smygbandning kan absolut vara befogat för att fånga kommentarer på band som inte kan fås på annat sätt. Det står var och en fritt att banda samtal som den själv deltar i. När vi intervjuar ovana personer är vi noga med att upplysa extra tydligt om vi spelar in men jag anser att en person som Maria Björkman, med en lång erfarenhet av uppdrag i det offentliga, bör räkna med att man kan bli inspelad eller för den delen citerad om det är en tidnings- eller webbjournalist som ringer. Maria Björkman var helt på det klara vem hon talade med och vad intervjun skulle handla om. Därför är det med förvåning vi konstaterar att en förtroendevald makthavare på detta vis ger sig på en enskild journalist som gör sitt jobb.
Ovanstående är vad reportern skulle ha berättat för Maria Björkman i det samtal han försökte få till efter att inslaget sänts. Ett samtal hon avböjde, för att i stället blogga om det.
Jacob Wesley, kanalchef P4 Gotland
6 april, 2017 kl. 11:39
Hej Jacob, och tack för din kommentar. Ovanstående beskrivning av förloppet stämmer precis, det vill jag gärna bekräfta. Däremot råder uppenbarligen delade meningar om vad som är tydligt budskap och inte. Ja, jag är rätt van att bli intervjuad, men jag har också alltid blivit informerad om det sammanhang jag befinner mig i. Ett samtal med en journalist kan vara en intervju, eller så kan det vara ett samtal för att hen vill ta reda på bakgrundsfakta inför kommande reportage. Jag har varit med om båda, och det har alltid framgått tydligt. Det senare var det jag trodde vi ägnade oss åt den här gången, därav min upprördhet.
Det jag trodde skulle sändas var citat av mig, eller kanske ett kompletterande samtal med journalistens frågor och mina svar inspelade. Jag må ses som naiv som förväntar mig att bli upplyst om att samtal bandas, men det är fortfarande det jag förväntar mig.
”Smygbandning kan vara befogat för att fånga kommentarer på band som inte kan fås på annat sätt” skriver du. För mig bekräftar det min starka känsla av att journalisten i det här fallet inte trodde att jag skulle säga det jag sa, om jag hade vetat att samtalet bandades. Ett tydligt uttryck för en misstro mot att jag skulle svara ärligt annars. Något som ligger väldigt långt bort från mitt sätt att vara. Jag är en transparent person, och är godtrogen nog att förvänta mig detsamma från min omgivning och mina medmänniskor, det är kanske därför jag reagerar så starkt på just det här.
Tack för engagemang och kommentar, i alla fall. Jag står fast vid min uppfattning, jag vet ju också att Radio Gotland och jag kommer att ha med varandra att göra också framgent. Jag vill verkligen fortsätta att ha en ömsesidigt förtroendefull relation med såväl Radio Gotland som övriga medier på ön!
29 mars, 2017 kl. 13:47
Så fegt!! Jag undrade först om det var en ”låtsasjournalist”…Sköt om dej!!
29 mars, 2017 kl. 15:25
Tack Kristina, jag försöker efter förmåga. Efter regn kommer som bekant alltid solsken förr eller senare.
29 mars, 2017 kl. 09:57
Hörde med ett halvt öra ditt namn på radio o kopplade till att jag ibland läser din blogg. Nu har jag läst ditt inlägg här o håller fullständigt med dig i sak – inspelningar SKA ske öppet o med den inspelades medgivande, särskilt i de förhållanden du beskriver. Sen har jag inga synpunkter på innehållet o resan, det är jag inte tillräckligt insatt i för att tycka något om. Mvh Anna-Carin
29 mars, 2017 kl. 10:03
Tack Anna-Carin, och det är också det jag vill förmedla. Att själva tillvägagångssättet inte är ok. Jag känner andra som varit utsatta för samma sak, och det är inte ok.