Kollade förstås på Let´s dance-finalen i går kväll och såg en av de vackraste danser jag någonsin sett, tror jag. Det var förstås den fria dansen som Laila Bagge med partner bjöd på. Till en av mina favoritlåtar uttryckte dom en sån intensitet att håren stod rätt upp på mina armar. Herregud, så fint!

Men sen vann de inte, och det är ju inte så konstigt. För det första var dom FÖR bra, för det andra var det naturligtvis uppgjort av produktionen på förhand. Jag är alldeles övertygad om att Let´s dance från första början har varit väl regisserat och på förhand bestämt hur det ska gå. Men det gör inget, jag njuter bara av att se dom dansa. De flesta. Slaktarbettan hade jag lite svårt för dock…

Härom dagen fick jag en kommentar på Facebook från en vän som uttryckte sin avundsjuka över att jag får bo på Gotland. Fler hakade på, och menade att det förmodligen andas mer livskvalitet här än på andra platser.

På ett sätt håller jag med. Gotland är en fantastisk plats på jorden, och jag ångrar aldrig att jag kom hit. Sen vår egen boplats på denna ö, huset på prärien eller rättare sagt åkern, förstärker förstås känslan av att ha kommit helt rätt. Men å andra sidan är min uppfattning att du faktiskt kan ha ditt paradis var du än befinner dig rent fysiskt. Trivseln och tillfredsställelsen, nöjdheten och lyckan, den finner du faktiskt på den enklaste och mest lättillgängliga av platser – inuti dig själv.

Vi människor har en förmåga som samtidigt är en förbannelse – att knyta an till fysiska platser. Vi romantiserar och idylliserar. Vi vågar inte flytta, för vi vet vad vi har. Vi känner våra omgivningar och är följdaktligen rädda för nya. Vi minns till exempel våra barndomshem med nostalgi, och önskar de fanns kvar.

Men – inget varar beständigt. Har du ditt barndomshem kvar (om vi nu tar det som exempel), har du säkert gjort om det rätt ordentligt. Det har förändrats i takt med tiden och med att du själv har utvecklats. Kommer du i stället tillbaka till ditt gamla barndomshem efter många år, blir du besviken, såvida ingen har gjort det till ett museum. Du kommer inte att känna igen dig, för så här såg det ju inte ut.

Då undrar jag – varför kan inte den platsen som du vårdar så ömt i minnet, få förbli just i minnet? Där mår den bäst, där kan du alltid plocka fram den när du själv vill, där ser den ut som du vill. Där finns dofterna, smakerna, luften, sinnesintrycken. De går aldrig att återskapa i verkliga livet, men inuti dig själv finns de ograverade.

Ett annat exempel är våra nära och kära som inte längre vandrar på jorden. Även om de har lämnat jordelivet, finns de kvar inuti oss. Vi hör deras röster, ser deras ansiktsuttryck, minns situationer, känner kramar. Allt oftare avstår vi fasta gravplatser dessutom. Vi säger att vi kan minnas honom eller henne var som helst, man behöver inte ha en gravsten att gå till. Det är precis samma sak! Vi behöver inte fysiska platser, det räcker med vårt sinne.

Vårt inre är en magisk skatt att vara rädd om. Där kan du bevara allt du är rädd om, på ditt eget sätt. Där kan du också plantera och odla förhållningssätt till din omvärld, för att du ska känna lycka och tillfredsställelse. För det vet du väl att ingen annan kan göra åt dig?

Min clou är – platsen är inte viktig. Det är dina minnen och ditt förhållningssätt som räknas. Tänk på det.

”Wherever I lay my hat, that´s my home”.