Jag bara känner att vi måste prata allvar nu, livet och jag. Nu har det gått liiiiite för fort, jag hänger inte med.

Så här: när – NÄR??? – övergick jag från att vara tjej till att plötsligt vara stundande pensionär? Jag bara undrar? Ok, tjejstadiet har jag nog insett är förbi i någon mening (fast gränserna flyter, eller hur…), och nånstans har jag väl också insett att jag är kvinna-mitt-i-livet. Ungefär så där. Typ. Jag har till och med vågat smaka på ordet ”medelålders”, men jag vet inte… känns inte helt bekvämt. Känns inte jag. Bloggade om det förra våren, går att läsa här om du är intresserad.

Så allt det där må väl vara. Jag brukar säga att alternativet till att åldras inte är något vidare.

Men när jag i godan ro äter min konferensfrukost härom dagen, småpratandes med bekantingen mitt emot, plötsligt hamnar inför frågan: ”Har du funderat på att gå i förtida pension?” så hände det något inom mig. Jag blev faktiskt svarslös. Stirrade tillbaka med ett fånigt ”naeäae…. alltså…. vet inte…. öh”. Det som gjorde mig svarslös var egentligen inte frågan, den var inte så svår. Nej, det som gjorde mig svarslös var att tanken ens slagit min bekant, att jag möjligen började närma mig åldern då det är tänkbart att gå i förtida pension.

Va, va!!

Så nu genomgår jag en smärre inre kris. Måste deala med det här. Vem vet – det kanske slutar med att jag helt sonika verkligen GÅR i pension. Typ nu!