Maria Björkman

Vet du – ibland har jag dagar eller stunder då jag har svårt att riktigt orka fungera som det förväntas att en människa ska. Orka med tillvaron, det som behöver hanteras, alla intryck som ständigt kommer till oss, alla människor omkring mig, ja till och med mig själv kan jag ha svårt att orka med ibland.

Jag traskar med rätt så stadiga steg ut ur mitt utmattningssyndrom, jag skulle säga att jag är betydligt mer frisk än sjuk numera. Men det finns dagar – ibland bara stunder på dagen – då jag inser att jag kanske ändå har en bit kvar.

För även om jag börjar känna att energin kommer tillbaka, jag sjunger på morgonen (!) och orkar vara hyggligt alert ända in på kvällen, så behövs det så himla lite för att det ska dippa lite. Och ibland som sagt, så orkar jag inte riktigt. Det är då jag vänder mig inåt, för att få vara ifred. Det är då jag inte ser folk i ögonen eller ens kanske hälsar när jag möter någon. Det är någon mekanism i mig som gör mig inåtvänd utan att jag aktivt väljer det. Troligen en form av överlevnadsinstinkt.

Kanske är du en av dem som har mött mig utan att jag tittat på dig eller sagt hej. Jag har INTE blivit märkvärdig och stroppig. Och jag är INTE sur. Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, det är ingen bra sak, men då har du bara råkat möta mig en sån stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Det kan inte vara lätt att vara omgivning till mig ibland, jag fattar det. Det är därför jag gärna vill förklara mig, så det kanske går lättare att förstå.

Men jag älskar livet, och är oändligt tacksam över att jag håller på att få tillbaka det! Det måste bara få gå i min takt, så blir det jättebra.