Ledargås

Bild från Pixabay

Jag har varit ledare i en stor del av mitt yrkesverksamma liv, på ett eller annat sätt. En del i min ledarfilosofi har varit att en inte nödvändigtvis behöver vara den som leder i all evinnerlighet, även om en är satt att vara chef och ledare. (Förresten, du vet väl att chef och ledare inte heller behöver vara samma sak? Det får jag nog göra ett särskilt inlägg om.)

Att retirera, backa, kliva åt sidan – att helt enkelt säga upp sig från jobbet som ledargås

Ett arbetslag borde fungera som ett gåssträck, tycker jag. Där alternerar de om uppdraget som ledargås. När killen eller tjejen som flyger först och leder sträcket blir trött så kommunicerar de sinsemellan, någon längre bak i ledet flyger fram, tar över ledarpositionen och den som tjänstgjort som ledargås får vila lite genom att lägga sig längre bak. Så himla smart, och varför gör vi människor inte så? För oss är det som om vi klamrar oss fast om vi väl uppnått en ledarposition.

Jag har pratat om det här i mitt sommarprat i Radio Gotland för några år sen (klicka på länken för att lyssna) och jag har också utvecklat dessa funderingar – och andra ledarfilosofier – i en intervju som Bossbloggen gjorde med mig en gång (också på länk nedan).

Sommarprat i Radio Gotland 9 augusti 2011
Intervju på Bossbloggen 1 februari 2017

Lotta är nu ledargås

Och nu är det realitet för mig. Jag leder inte längre utan har klivit åt sidan och är efter 18 år som chef/ombudsman numera biträdande. Lotta som varit det tidigare har nu sträckt ut sina vackra vingar och tagit täten för arbetslaget på ABF Gotland. Om du ser på bilden ovan, är jag nog just nu snarast den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med. Men så kan det bli när en varit utmattad. Det är mycket att ta igen på alla plan.

Jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att backa ett steg. Att inte stå längst fram och alltid klara biffen. Jag har klarat så fruktansvärt många biffar genom åren att jag fått nog. För nu, och för alltid. Nu njuter jag av att vara en vanlig medarbetare, med en chef som jag kan gå till när jag behöver hjälp att prioritera, eller stöd i allmänhet. Det är inte plättlätt, det vore att ljuga att säga det. Så mycket sitter i ryggmärgen, och jag måste tänka mig för nästan hela tiden. Det är också mycket sorg förknippat med att kapa en så stor del av ens liv, ens identitet. Men det är bara positivt, i långa loppet. Jag är lyckligt lottad.

Nu önskar jag Lotta all lycka till med nya jobbet. Heja dig!