”God dag, god dag!”

Chefen kliver in på kontoret, lyckligt och väl tillbaka från sin resa. Jag har verkligen hunnit göra det jag hade tänkt innan han kom. Skrivbordet är för tillfället en fröjd att skåda, men jag vet ju att det är just ett högst tillfälligt tillstånd. Strax har han hängt av sig rocken och står framför mig och sprider ut ömsom kvitton från resan, ömsom instruktioner och nya arbetsuppgifter. Därpå ber han mig komma med honom i i rummet, han behöver gå igenom några saker.

Det innebär för det mesta att han har behov av att rensa sitt skrivbord. Pappersflödet är stort, och även om jag och övriga medarbetare sållar kraftigt innan det läggs in till honom, så är ändå inflödet större än utflödet, och när det börjar bli alltför fullt rensas det på ett mycket karakteristiskt sätt;

Jag placeras i en stol mitt emot honom, och han går igenom papper efter papper, eller ibland pappersbunt efter pappersbunt. Han langar i hast över det ena efter det andra till mig, med instruktioner om vad han vill ska hända med pappret. Det ena ska arkiveras, det andra lämnas över till den och den medarbetaren med vissa frågeställningar, det tredje ska skrivas ett kort och artigt brevsvar på, det fjärde måste kollas ett datum mot, och så vidare.

Jämsides med denna pappershantering haglar frågorna till mig: vilket datum var det jag skulle till Göteborg? Hade du telefonnumret till Pettersson? Vilken tid sa du att rättschefen skulle komma hit? Vart tog det där pappret vägen som jag fick med posten för tre dagar sedan? Hur har det gått med det där ärendet som jag bad Sune ordna? Och så vidare i all oändlighet.

Vissa saker kan jag svara på, andra ber jag att få kolla.

”Ja, gör det genast!” säger Chefen, varpå jag gör en ansats att resa mig och gå ut ur rummet.

”Men gå inte än!” kontrar han, när han märker att jag avancerar mot dörren. Okej, jag ska verkställa genast men jag får inte gå härifrån. Det är det vanliga. Jag får lov att slå knut på mig själv när jag kommer ut härifrån i stället.

Pappren fortsätter att lastas i min famn, med diverse kommentarer till varje. Några hinner jag göra noteringar på, andra hamnar osorterat i bunten och jag lovar mig själv att försöka komma ihåg vad han har sagt. Under tiden jag står där, ringer telefonen gång på gång. Jag måste försöka svara medan han pratar, ber att få återkomma. Hoppas bara jag kommer ihåg dem jag ska ringa sedan!

”Ja, det var det!” säger Chefen mycket belåtet och granskar sitt skinande tomma bord. ”Nå, var är nu Gunilla som jag bad dig ta hit?”

Mitt emot bordet står jag, fullastad.

”Jaa… eftersom jag har suttit här senaste halvtimmen har jag ju inte haft möjlighet att kalla hit henne… men jag gör det genast!” kvittrar jag tjänstvilligt och hastar mot dörren.

Ovanstående är ett utdrag ur en novell jag skrev för rätt precis 20 år sedan, till en antologi som gavs ut av PM Bäckström Förlag. Det var en antologiserie som hette ”Kvinnors Arbetsliv”, detta var del 4 i serien och hade titeln ”Slavar, rebeller och gifta fröknar”. Det var kvinnors berättelser om deras upplevelser av arbetslivet ur väldigt många olika perspektiv.

Jag arbetade då som politisk assistent åt ett av statsråden i Regeringskansliet, och det var ett omväxlande, roligt men väldigt slitsamt arbete för en chef som ställde höga – ibland rent orimliga – krav på sina medarbetare. När jag läser berättelsen i dag, ser jag att den är skriven med både humor, eftertanke och faktiskt lite sorg.

När jag tar fram den här boken, är det med viss stolthet att ha bidragit med en text i tryckt bokformat! Det är också med en känsla av tacksamhet, att jag så detaljerat beskrev en del av mitt liv, så jag i dag kan läsa och minnas tillbaka. Som ung kunde jag ibland drömma om att bli en berömd och välbetald författare. Riktigt dit har jag ju inte precis nått, men jag har fått vara med i en bok och i dag författar jag texter nästan varje dag på min blogg.

Tiderna förändras!