Jag får då och då frågan om vi trivs i stan, senast i dag fick jag den. Svaret blir alltid: ”Ja tack, vi trivs jättebra!”
Vi bor ju inte mitt i stan, utan i dess utkant. Vi bor vid havet, och märker inte någon trafik att tala om (utom möjligen flygtrafiken eftersom Visby flygplats är närmaste granne), och vi har väldigt tysta grannar. Så det är nästan som att bo på landet. Nästan den enda skillnaden mot att bo i huset är att man inte kliver rakt ut på gräsmattan när man öppnar dörren.
Så här års kan jag sakna det lite grann, men det är också allt. Jag saknar inte en kåk med självdrag där man får elda så kaminen hoppar så fort nordanvinden ligger på, jag saknar inte heller 2000 kvm gräsmatta att klippa eller en åkerkviar som snöar igen så fort det snöyrar det minsta lilla. Inte heller saknar jag att ta hand om fallfrukt från 13 äppelträd på hösten.
I stället kliver jag ut på vår 24 kvm stora inglasade balkong med mjuk matta på golvet och ser på den vidunderliga solnedgången på kvällarna efter att ha vridit ner elementen för det är så varmt inne. I stället köper vi vackra krukor till våra växter som får flytta ut på balkongen snart. I stället för att ägna tid åt snöskottning, gräsklippning eller husrenovering, ägnar jag tid åt mig själv och det jag vill (nästan).
Vi har en liten balkong också, med morgonsol. I dag la käre maken trätrall på den, och så har vi ställt dit ett litet bord och två stolar. Det fina tygstycket som K sydde åt oss i höstas har fått komma upp för säsongen. Tänkte börja inta morgonkaffet där snart…
Så, tackar som frågar. Vi trivs jättebra!