Camilla Läckberg i samtal med Peter Robinson under Crimetime Gotland

Crimetime Gotland har i skrivande stund gått in i slutspurten, jag och kompisen Lotta hoppade finalföreställningen i ren utmattning och jag sitter nu på balkongen med en liten drink och summerar. Krajmfestivalen är här för att stanna, det är min övertygelse. Välorganiserat, uppskattat, välfyllt. Kanske lite väl välfyllt, om jag får uttrycka min mening (och det får jag ju, det är ett av skälen till att jag valt att ha en blogg jag själv äger!). Det är så galet många programpunkter och galet många författare, att en blir frustrerad över att inte hinna/orka/klara. Trots att vi under fyra dagar valt att suga ut så mycket vi kan, är det jättemycket vi missat. Möjligen – men jag kan ha fel – ska huvudarrangörerna fundera över om det inte är idé att begränsa antalet författare och programpunkter.

Möjligen ska också Region Gotland fundera över hur vi kan visa upp staden och ön på ett mer effektivt sätt för de hitresande författare som så önskar (eller kanske inte ens vet att de önskar!). Jag hade förmånen att på nära håll följa en av de internationella författarna – Elizabeth Hand – som tack vare Lotta fick se lite av ön i rent nyfikenhets- och researchsyfte. Hon bad om det, hade tre timmar över en eftermiddag och fick se lite omgivningar i Visbys närhet och inne i Visby innerstad. Hon var exalterad, förundrad och häpen. Hade  ingen aning vad som dolde sig runt hörnet av hotellet, så att säga. Hon bestämde sig på stående fot att komma tillbaka för att se det där som Lotta berättade om men som inte hanns med, och har mer eller mindre bestämt datum för det. Jag menar, att det här har vi inom Region Gotland ett intresse av! Vi är med och stöttar arrangemanget på olika sätt, och det vore kanske inte fel om vi också har mål med vad vi (=Region Gotland) vill ha ut av det. Att informera och också ge författarna förutsättningar att veta mer om och se ön/stan kunde vara ett sådant.

Elizabeth Hand och Lotta Ekwall-Ericson

En annan reflektion – av annan sort – har med Camilla Läckberg att göra. Denna megaframgångsrika författarinna, som skrivit succé efter succé, älskad av läsarna, synlig och tillgänglig genom sociala medier m.m. Hon är inte rädd för att vara transparent med sitt liv och sitt författarskap, och jag gillar henne för det. Jag gillar också det hon skriver, och när jag hör henne blir jag också påmind om hur smart hon är, den kvinnan.

Men!

Att tala om att en gillar Camilla Läckberg, verkar vara samma sak som att på 1970- och 1980-talen berätta att en gillade Abba. Eller för att inte tala om mellon! ”Alla” (=väldigt många) läser/lyssnar/tittar, men ingen erkänner det. Jag har mött flera som vittnar om samma sak – nja… jodå hon skriver bra, men… är hon inte lite… ”Lite VADÅ?” Vill jag konfrontera. Ingen kan formulera fortsättningen. Oerhört intressant.

Jag tror det är så enkelt som att hon är en rätt vanlig svensk kvinna som nått framgångar genom sin begåvning som hon vågat bejaka. Till detta tycks hon vara både intelligent och prestigelös (lite som medlemmarna i Abba, alltså). Kanske har många svårt att förhålla sig till det, vad vet jag. Ren amatörpsykologi.

Nåväl, jag deklarerar gärna att jag läser och beundrar Camilla Läckberg, lyssnade (och lyssnar fortfarande) gärna på Abba och skrålar med i de flesta texter samt älskar mellon och dess format. Så var det sagt.