Bara vara

Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.
Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.
Jag har i hela mitt liv trott att jag ”ska bara” först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?
50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

4 reaktioner till “Bara vara”

  1. Lätt som en plätt Maria! 😉
    Dock tog det tuffa tider och den hårda vägen att äntligen lära sig att ibland inte göra någonting, men ack vilken skön känsla det är!

    Och förresten, jag tror bestämt att det inte är så långt kvar till 50!! ;))

  2. Jag lovar att det är en helt underbar känsla när man lär sig att det faktiskt är ok att, när någon frågar "Vad har du gjort idag?", svara "Ingenting"! Det tog tid, och jag var tvungen att lämna ekorrhjulet och förpasssa mig till andra sidan jorden – men nu kan – och törs – jag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.