När jag började blogga för snart två år sedan fylldes det ganska fort på med följare, det vill säga personer som ville visa att de följer min blogg. Sen har det här avstannat, och jag har i ärlighetens namn inte funderat särskilt mycket över det. Det har varit viktigast att veta att några läser än att visa upp antalet, så att säga.
Men lite har jag faktiskt tänkt om. Det är uppbyggande att varje gång man går in på sin egen bloggsida se vilja följeslagare man har. Särskilt nu känns det så, när jag delar med mig av rätt personliga ting ur mitt liv. Jag vet att jag har många av er där ute som inte syns på min sida, men skulle bli så glad för var och en som vill ta steget och visa sig som officiell bloggföljare.
Jag välkomnar dig av hela mitt hjärta!
24 januari, 2011 kl. 12:48
Jodå Anna-Karin, du är en av dem som är följare sen rätt lång tid tillbaka. Tack för det!
24 januari, 2011 kl. 12:36
Hej Maria!
Jag tror att jag är följare till din blogg, jag ska kolla det för säkerhets skull.
Så glad jag blir när jag kommer in här och ser alla de vackra blommorna!
Glad blev jag också för din kommentar till mig i bloggen Maskroskvinnans Tankefrön. Den värmde verkligen och gav mig också hopp. Så modigt av dig att fatta ditt principbeslut, tycker jag. Heja dig, Maria och jag önskar att många chefer skulle ta det principbeslutet.
Varm kram/Anna-Karin