Bloggandet går på sparlåga, och det hänger väl ihop med att jag inte längre packar på med saker som ”måste” göras. Fast lite synd tycker jag det är, för skrivandet är och har alltid varit viktigt för mig. Det blir mycket annat skrivande i stället, analogt, med papper och penna. Förutom traditionell dagbok, har jag de senaste månaderna också skrivit mycket reflektioner i en särskild liten bok.

Stresscoaching

Efterdyningarna av utmattningssjukan (det är fem år sen jag var sjukskriven, det tar verkligen TID att repa sig!) i kombination med en rätt tuff arbetssituation har gjort att jag lite tappade greppet igen ett tag. Det blev stundtals lite skört och svårhanterligt för mig under hösten, och jag fick av jobbet chansen att gå till en stresscoach.

Jag har försökt tidigare att prata med kloka och utbildade personer om mitt beteende. För det är ju det som ställer till det för mig, mina gamla vanor och hjulspår. Jag har sökt efter förklaringar till varför jag gör som jag gör, vilket – uppenbarligen – är delvis skadligt för mig. Men jag tycker inte det har lett mig dit jag vill och behöver. Inte förrän möjligen nu. Jag är mitt inne i en samtalsprocess, som nog börjar närma sig ett slut för att jag sen ska fortsätta på egen hand.

Vad behöver jag?

Det har börjat växa fram en förståelse hos mig – på riktigt – för att jag under hela mitt liv stått till tjänst, rustat för andra, månat om, krattat maneger, brytt mig om, tagit hand om… – inte minst tagit orimligt mycket ansvar även där jag inte behövt göra det – och fullständigt låtit mina egna behov stå tillbaka. Jag har fått syn på ett mönster, och jag har också fått en viss förståelse för hur det blivit så.

Gott så. Men för att det ska bli annorlunda, behöver jag göra förändringar, och nu börjar det bli klurigt.

Jag ska identifiera mina egna behov…

Jag minns en gång hos en samtalsterapeut för många år sedan, när jag fick frågan vad jag tyckte var roligt att göra. Jag kunde absolut inte svara på frågan, jag förstod den knappt. Sedan dess har jag kommit långt, idag vet jag vad jag gillar att göra och gärna skulle göra mer av. Det har sjukdomen hjälpt mig med. Men nu är jag tillbaka i en liknande situation, när jag får frågan om vad jag behöver i en särskild situation eller på ett område i livet. Behöver? Vadå behöver?

Det krävdes både tålamod och förklaringsmodeller av min stresscoach för att så ett frö av insikt i mig om vad frågan betyder. Nu har jag förstått den, och har börjat försöka ge svar. Inom olika områden i livet ska jag identifiera vad jag behöver för att må bra. För att vara en hel människa. Inte nog med det. Jag ska också fundera över vad jag kan göra för att tillgodose dessa behov, och kommunicera detta med min omgivning! För det är jag själv som ska förändra, men jag behöver vara tydlig med det och stå upp för det. Stå upp för mig själv.

Egoism eller självmedkänsla?

Fortfarande brottas jag med känslan av att det är egoistiskt att prata om vad jag behöver, att sätta mig själv främst. För det är precis det jag måste försöka förstå, att jag och mina behov är viktigast i världen. Inte andras behov, utan mina egna. Att – för att använda min stresscoachs liknelse – vika av från den breda, snabba, invanda och praktiska E4:an och ta in på en lite oländig och krokig skogsväg där jag aldrig varit förut, där jag måste sänka farten och reflektera över varje mått och steg. Svårt, men troligen alldeles nödvändigt.

Och det är inte egoistiskt, utan självmedkännande försöker jag lära mig. Egoism är kanske att tänka på sig själv på andras bekostnad? Att göra andra illa i sin framfart?

Så – detta tankearbete har jag delvis ägnat julledigheten åt. Jag har börjat identifiera vad jag behöver, och håller på och klurar på vad jag kan göra själv. Sen ska jag börja berätta om det för dom det berör, dom som är i min närhet. Det går sakta, men jag har börjat. Och jag börjar på arbetet, eftersom det tar mest av min tid i anspråk, och är det som påverkar mig mest. Det blir upp till bevis nu när vardagen drar igång igen, men jag har lovat mig själv att göra mitt bästa.

Det är good enough.