Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring – drälla omkring! – och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att ”vara på tårna” tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel – jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj – det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en ”ansvarsallergi”, och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit… tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan ”Min resa mot balans”.