Något hejdade mig mitt i ett steg, högg mig i kragen, tryckte ner mig i sängen och tycktes vilja säga: ”Nu vilar du!”. För plötsligt däckades jag av något förkylningsaktigt, något som en stor del av min omgivning drabbats av men som jag på allvar började tro jag skulle klara mig från.
Så nu halvligger jag här i soffan, uppbullad av en massa kuddar och maratontittar på ”Suits” på Netflix varvat med tupplurar av varierad längd. Det är ungefär det jag är kapabel till, och jag kapitulerar. Det är så här det är, och så får det vara.
Over and out.
Lämna ett svar