Vi har haft fint besök i vårt hem några dagar. Lilla hundfröken Zoya har varit här, till ordinarie invånares blandade känslor.

Bosse och jag har välkomnat och skrattat åt det lilla charmtrollet (liksom vi har haft synnerligen trevligt med hennes husse och matte), medan vår egen fyrbenta familjemedlem visat sin mer skeptiska sida till gästen. Van som hon numera är att vara ensam hund på täppan, kändes det uppenbarligen långt i från självklart för henne att dela med sig av både uppmärksamhet och godis. Och det var tydligen också svårt att förstå att hon inte kunde sluka även den andra skålen hundmat innan hennes gäst ens hunnit uppfatta att det hällts upp…

Zoya är en dvärgpinscher, pytteliten. Som en liten gummiboll studsade hon omkring här, liksom enda sättet för henne att märkas. Shiva, vår cockerspanielflicka, betraktas i normalfallet som en mindre hund, men tedde sig som en lufsig och burdus jätte i jämförelse.

Nu har våra gäster rest hem till fastlandet, och Shiva snarkar ljudligt under bordet fast förvissad om att hon har vunnit. Igen.