Gå till innehåll

4

Jag är inte längre ledargås. Jag är nog mest lik den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med.
Ledargås
Bild från Pixabay

Jag har varit ledare i en stor del av mitt yrkesverksamma liv, på ett eller annat sätt. En del i min ledarfilosofi har varit att en inte nödvändigtvis behöver vara den som leder i all evinnerlighet, även om en är satt att vara chef och ledare. (Förresten, du vet väl att chef och ledare inte heller behöver vara samma sak? Det får jag nog göra ett särskilt inlägg om.)

Att retirera, backa, kliva åt sidan - att helt enkelt säga upp sig från jobbet som ledargås

Ett arbetslag borde fungera som ett gåssträck, tycker jag. Där alternerar de om uppdraget som ledargås. När killen eller tjejen som flyger först och leder sträcket blir trött så kommunicerar de sinsemellan, någon längre bak i ledet flyger fram, tar över ledarpositionen och den som tjänstgjort som ledargås får vila lite genom att lägga sig längre bak. Så himla smart, och varför gör vi människor inte så? För oss är det som om vi klamrar oss fast om vi väl uppnått en ledarposition.

Jag har pratat om det här i mitt sommarprat i Radio Gotland för några år sen (klicka på länken för att lyssna) och jag har också utvecklat dessa funderingar - och andra ledarfilosofier - i en intervju som Bossbloggen gjorde med mig en gång (också på länk nedan).

Sommarprat i Radio Gotland 9 augusti 2011
Intervju på Bossbloggen 1 februari 2017

Lotta är nu ledargås

Och nu är det realitet för mig. Jag leder inte längre utan har klivit åt sidan och är efter 18 år som chef/ombudsman numera biträdande. Lotta som varit det tidigare har nu sträckt ut sina vackra vingar och tagit täten för arbetslaget på ABF Gotland. Om du ser på bilden ovan, är jag nog just nu snarast den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med. Men så kan det bli när en varit utmattad. Det är mycket att ta igen på alla plan.

Jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att backa ett steg. Att inte stå längst fram och alltid klara biffen. Jag har klarat så fruktansvärt många biffar genom åren att jag fått nog. För nu, och för alltid. Nu njuter jag av att vara en vanlig medarbetare, med en chef som jag kan gå till när jag behöver hjälp att prioritera, eller stöd i allmänhet. Det är inte plättlätt, det vore att ljuga att säga det. Så mycket sitter i ryggmärgen, och jag måste tänka mig för nästan hela tiden. Det är också mycket sorg förknippat med att kapa en så stor del av ens liv, ens identitet. Men det är bara positivt, i långa loppet. Jag är lyckligt lottad.

Nu önskar jag Lotta all lycka till med nya jobbet. Heja dig!

6

Tillbaka hemma efter en omtumlande helg så tar min vardag vid, nästan som om ingenting hänt. Måndagen ägnade jag åt Regionfullmäktige; jag är inte ledamot men jag brukar ändå vilja hänga där och bevaka Socialnämndens intressen. Som dess ordförande är det bra - för att inte säga nästan nödvändigt - att lyssna till debatten i fullmäktige eftersom frågor berör vårt område. Och jag är dessutom ledamot i Regionstyrelsen, ännu ett viktigt skäl.

Resten av veckan ser synnerligen blandad ut;

Tisdag

Förmiddagen blir kontorstid på ABF då jag räknar med att arbeta en del med hemsidan, och sen har vi personalmöte över lunchen då vi ska diskutera vårt behov av IT- och teknikstöd. På eftermiddagen är jag kallad till Region Gotlands koncernmöte, där ett budgetförslag för 2018 ska presenteras.

Onsdag

Även denna förmiddag blir det kontorstid och ABF-arbete, hemsidan och Kulturbanken, och eftermiddagen bjuder på ett spännande kunskapsseminarium om samverkan mellan förvaltningar inom Region Gotland kring till exempel frågor som rör barn och ungdomar. 

Torsdag

Ännu en förmiddag på ABF (då jag bland annat räknar med att fördjupa mig i uppdatering av vårt videokonferenssystem, samt börja kika på lite broschyrproduktion), efter lunch kliver jag in i politikerrollen för att delta i ett möte om Region Gotlands och Polisens medborgarlöften. Sen tillbaka i ABF-skorna för att delta i studieutskottssammanträde med en av våra medlemsorganisationer, och till kvällen tar jag på mig politikerkappan igen! Då ska jag delta i en ledarskapsutbildning som Socialdemokraterna och ABF anordnar. Där är jag deltagare i egenskap av S-gruppledare.

Fredag

Fredagarna brukar jag hålla som de dagar då jag fångar upp frågor och arbetsuppgifter som inte hunnits med under veckan. Det handlar ofta om att gå till botten i mina olika mejlkorgar, ringa samtal och annat som eftersatts av olika skäl. Då har jag alla kappor och skor på mig, blandar mina roller och uppgifter hej vilt. Den här gången blir det bara förmiddagen, för på eftermiddagen deltar jag (som politiker) i ett möte inför sommaren i Visby som handlar om "God ordning på stan".

Helgen 

Vädret ser lovande ut till helgen, så jag tror bestämt det blir ett par dagar på landet!

Hur ser din vardag ut den här veckan? Det är jag lite nyfiken på.

2

Mitt ledarskap rönte plötsligt ett visst intresse, när Clara som driver Bossbloggen hörde av sig till mig och frågade om jag ville medverka i hennes intressanta intervjuserie om ledarskap. Jag blev väldigt glad och hedrad, och tackade självklart ja. Att vara chef och ledare kräver att en då och då reflekterar över sina arbetsmetoder anser jag, och det här blev ett bra tillfälle för mig att "tvingas" tänka efter och ta tempen på mitt ledarskap. Ibland behöver en (åtminstone jag!) lite knuffar i olika riktningar för att tänka efter. Att koppla ur autopiloten ibland, och köra manuellt för att se om de gamla takterna sitter i.

Jag har under årens lopp läst åtskilliga böcker och artiklar om ledarskap, men har ledsnat på det. Numera har jag min egen ledarskapsmodell som jag mejslat fram, den bygger på magkänsla och erfarenheter. Det är så skönt, att kunna bottna i det!

Tänk, att mitt ledarskap är intressant!

Det är gott att bli påmind ibland om att det en gör är viktigt för ens omgivning. Det är ju något jag brukar predika, att allt du gör påverkar din omgivning i någon riktning. Att du därför noga bör tänka efter vad du gör och säger. Det kan förändra liv!

Glad, tacksam och stolt är jag, för att Clara uppmärksammade mig, ringde upp mig och för det supertrevliga och givande samtal jag fick med henne. Och inte minst för den proffsiga artikeln som blev resultatet.

Här är inlägget på Bossbloggen som publicerades den 1 februari 2017.

Efter lördagens släktfest stannade jag ju kvar i Sverige eftersom jag hade konferens med ABF-kollegor redan på måndagen. Inte stor idé att åka tillbaka till ön då! Jag bodde på hotellet där vi även konfererade, Grand Central by Scandic, alldeles nära centralen.

Konferensen behandlade frågor ur vår vardag men vi lyfte också blicken och såg ut över vår omvärld. Vid betraktelser såväl utåt som inåt kan vi konstatera att ABF och övriga studieförbund står mitt uppe i en hel hög utmaningar. Det handlar om såväl att skapa förståelse för vårt uppdrag hos stat, landsting och kommuner som att vässa oss så våra egna medlemsorganisationer utan att tveka använder oss i sina utvecklingsprocesser. Strömningarna i samhället är också ett hot mot den fria folkbildningen, de krafter som visar sina grinande ansikten just nu är knappast intresserade av tänkande individer som har egen makt att forma sin tillvaro.

Det handlar också om att göra rätt saker på rätt sätt, vi har många regler att förhålla oss till och en stor del av vår tid tillsammans igår avhandlade det etiska perspektivet på vår verksamhet. Det är intressant att reflektera över vad volymkravet kan innebära, det vill säga om vi glömmer uppdraget och reglerna i vår jakt på fler studietimmar att rapportera. Ju färre studietimmar och arrangemang, desto lägre anslag. Inget bra system, om nån frågar mig. Men vi har bra kontrollsystem inom ABF, och samtalar mycket om det här när vi träffas. Vi vill göra rätt, och hjälps åt så mycket vi kan för att det också ska bli så. Vi har vilja, ambitioner och en hög svansföring. Vi är stolta över vårt studieförbund!

Det blev en bra dag med många goda samtal och en och annan ny idé att ta med hem till ön!

Ewa Lantz från förbundsexpeditionen påminner om några av alla saker som finns att tänka på för oss som ansvarar för verksamheten ute i landet.

 

Alltså - kaffebuffén. En del av den! Måste det ÄTAS så mycket på konferenser jämt, kan nån förstå det?

 

Höst innebär utvecklingssamtal. Den här veckan betar jag av de flesta, jag gillar att ta dem samlat. Vi är inte så många medarbetare längre, så jag klarar det på några dagar.

Att genomföra samtalen är på samma gång givande och utmattande. Det är ett pussel som ska läggas av individers behov och verklighet, det är en utmaning men samtidigt en ynnest att få ta del av medarbetarnas vardag, verklighet, tankar, bekymmer, glädjeämnen och funderingar. Och - inte minst! - det ger mig alltid massor att fundera över hur jag kan utveckla mig själv och organisationen. Jag får huvudbry av det här, varenda år!

Viktigt att komma ihåg är att när vi skiljs åt efter samtalet börjar egentligen jobbet. Det är då vi var och en tar itu med det vi fick höra, och i mitt fall handlar det om att foga ännu en bit till pusslet som medarbetargruppen och vår verksamhet utgör.

Den här hösten är det den femtonde gången jag genomför utvecklingssamtal. Det blir aldrig enahanda, jag hör alltid nya saker, och jag lär mig ständigt.

2

Allra käraste bloggläsare - jag har misskött vårt förhållande! Den senaste månaden har jag inte uppdaterat här alls, men det har verkligen inte rymts.

En av de saker jag jobbat fram i mitt jobb som marknadskommunikatör på jobbet, är en chefsblogg. Nu har den landat och börjat komma igång, och två bloggar är en för mycket för mig.

Det innebär att jag - för ett tag i alla fall - slutar med mina privata betraktelser. Jag kommer fortsätta vara personlig, med en mix av professionalitet, men inte så privat i min chefsblogg. Den är tänkt att spegla mitt liv som chef och VD, och då är det visserligen Maria fortfarande, men bara några sidor av mig. Inte hela jag, som du är van vid.

Jag lägger inte ner den här bloggen, jag lägger den bara i viloläge. Och jag hoppas varmt och innerligt att du också vill styra kosan till min nya blogg, inget skulle göra mig gladare. Snälla, säg att du gör det!

Här hittar du den.

Tack, bästa finaste du, för att du följer mig och läser mina blogginlägg. Det betyder massor!

2

Jag är skyldig mina läsare en ursäkt för att jag varit dålig på att synas här under hösten. Jag har helt enkelt inte haft hågen, tiden och lusten. Arbetet har tagit allt av mig de senaste sex månaderna, och det beror på att vi bygger om ABF Gotland och vårt bolag.

Vi har kompetensväxlat, och håller nu på att skruva på profilen och inriktningen. Vi har fått ett sjutusan till arbetslag som kommer att föra den här fina organisationen till nya höjder.

Så mitt "offer" har varit enkelt, för resultatet blir sååå mycket bättre! (Vi hade kickoff på pensionat Grå Gåsen där det populära TV-programmet spelas in).

Kolla bara in, vilket gäng!

Ägnar så många och långa stunder jag kan just nu åt att kontakta alla förhoppningsfulla som sökt jobb hos oss. Fantastiskt många, med massor av skiftande kompetenser. Tänk om jag fick anställa alla!

Men tyvärr måste jag göra många besvikna, vilket är myntets baksida. Fast en och annan har spännande kunskaper som vi kanske kan använd i verksamheten, det är verkligen roligt att ha kommit i kontakt med så många nya, duktiga människor.

Här har jag kontoret idag, på min balkong!

Puh, nu har jag äntligen plöjt alla ansökningar till våra tjänster som vi utlyst på jobbet! Det var sannerligen ett grannlaga jobb, för jag tittade inte på några ansökningar vartefter de kom in, utan sparade alla till ansökningstidens slut. Så har jag gjort för jag anser att alla ska ha samma chans, och jag ska inte döma ut någon på förhand.

Men vilket intresse! Fantastiskt att få välja och vraka. Nu har jag ringat in några (för många!), och så ska ytterligare en person titta på ansökningarna och göra samma sak. Sen ska vi försöka koka ner våra åsikter och enas om totalt nio personer, tre på varje tjänst, som ska få komma på intervju.

I början av augusti har vi intervjuer. Spännande jobb jag har, ibland!

3

Så har man (jag) klarat av den första arbetsdagen efter en lång härlig semester. Gick bra. Trots allt var jag rätt förberedd, och jag har bestämt mig för att låta den här veckan bli som den blir. Eftersom medarbetarna varit igång både en och två veckor före mig, fanns det sånt som så att säga bara legat och väntat på att jag skulle komma tillbaka. Det ska respekteras och bemötas.

Dessutom är vi mitt uppe i en förändring då en medarbetare är på väg att sluta, och det kräver också sitt.

Tidningarna är just nu fulla av tips på hur man behåller semesterlugnet när man är tillbaka på jobbet. Semesterlugnet kan du aldrig behålla, det behöver vara förbehållet semestern. Vad ska man annars längta efter? Däremot kan du använda den känslan som semesterlugnet har gett dig, och försöka återskapa den så ofta som möjligt.

Det kan man göra genom att meditera. Genom att utöva yoga. Genom att vara generös med egen tid då man gör dom där sakerna som är bra för en. Låter för bra för att vara sant? Ånej, det går. Inte alltid, alla dagar, jämt. Men allra oftast, om du ger dig DEN på det!

Namaste!