Hemkommen från en seg dag i kommunfullmäktige. Är med där sedan senaste valet, tills nyss som ersättare men från och med i dag som ordinarie. Sättet det gick till på är sorgligt, den person vars plats jag fick avled hastigt i ”brustet hjärta” som någon sa vid parentationen i morse. 49 år gammal, massor kvar att göra. En sympatisk kompis. Huvaligen.

Så nu är jag ordinarie i Gotlands kommunfullmäktige (för socialdemokraterna så klart) och flera gratulerade mig till det i dag. I ärlighetens namn är jag inte särskilt upphetsad, för jag har ju just bestämt mig för att sluta med det politiska engagemanget efter nästa val. Och i och med det så förstår var och en att mentalt har jag nästa slutat. Det är ju så när man väl har bestämt sig!

Men nu har jag ett ansvar och ska ändå göra så gott jag kan den tid som är kvar (nästan två år). Det ska nog gå bra.

Dagens möte var BOOOORING. Gäsp. Energikrävande. Mycket sövande prat. Få är de ledamöter som har något att säga som väcker intresse, eller – ännu viktigare nästan – som har ett sätt att säga saker som gör att man hör upp. Väldigt få, jag kan räkna dom på ena handens fingrar.

Dessutom är debatterna aningen för förutsägbara för att jag ska känna mig särskilt taggad. Man vet ungefär vem som kommer att säga vad, och man vet EXAKT hur resultatet av voteringarna blir. Vi är 71 ledamöter, och den borgerliga majoriteten har ett mandat mer än vänsterblocket. Så det blir så gott som alltid 36-35, om alla är med och alla röstar som de ska.

I morgon är en vanlig skön tisdag, och tack vare att vår bondgranne var på gott humör i dag och plogade vår kviar (förlåt mitt tidigare gnäll) så kan jag fara iväg tidigt på min yoga som brukligt.

Namaste!