Medan Sverige sover sin djupaste nattsömn mot söndagen, njuter jag och käre maken de sista morgon- och förmiddagstimmarna av vår drygt månadslånga vistelse i var sin solstol på strandvallen vid hotellet. Det ligger ett visst vemod i att åka härifrån, att lämna detta klimat där en dygnet runt bara behöver gå klädd i ett skynke om man vill för att byta ut det mot halvkyla och mörker. Det är här människorna ska bo, inte i mörka Norden! Samtidigt känner jag en tacksamhet över att ha möjlighet att göra det här, långt ifrån alla förunnat. Och det är dags att lämna – vi börjar känna oss som inventarier på anläggningen. Eller som käre maken sa igår; snart är vi för det här stället vad Fantomen är för Parisoperan… Nej, hellre än att bli en sorglig kvarleva – två dinosaurier som vandrar omkring här och kan varenda skrymsle, känner varenda gästs egenheter och inte längre behöver säga vad vi behöver för personalen vet det i förväg – hellre bryter vi upp nu och åker hem.

Strax efter lunch går taxin, och då ska vi säga adjö till våra vänner Mahyura, Jarunee, Ma, Kanlaya och alla andra som servat oss så auveränt dessa veckor. Kanske på återseende, kanske inte.