Det har gått ett år sedan jag blev storslaget och härligt uppvaktad när jag slutade på jobbet. Ett år som både gått fort, och inte.

Ofta när jag möter människor får jag frågan vad jag gör om dagarna. Eller hur jag ”får tiden att gå”. Det senare är svårt att svara på eftersom jag inte ser på tillvaron på det sättet. Jag ser det inte som att jag behöver hjälpa till att få tiden att gå, det sköter den så bra själv. Men jag gör gärna ett försök att beskriva min tillvaro som arbetsledig, nu när jag övat i ett år!

Jag äger min tid

Det är det viktigaste, och själva essensen. Jag behöver inte inrätta mig efter arbets- och mötestider, efter arbetsupgifter eller annans förväntningar. Jag behöver inte prestera. Jag stiger upp när kroppen vill, och gör saker i min egen takt. Jag gör det jag vill, när jag vill. En sagolik lyx!

Att prioritera hälsan

Nu finns utrymme att ta hand om mig själv på alla tänkbara sätt. Efter att ha kört över kroppens behov i många år, finns äntligen tid och rum att lyssna på den.

Dagliga meditationer. Styrketräning några gånger i veckan. Yoga då och då. Matvanor som svarar upp mot just min kropps behov. Dessutom försöker jag verkligen få tillräckligt med sömn, där känns det som om jag har åratal att ta igen.

Även mentalt så läker jag. Hinner tänka tankar till slut, känna efter, upptäcka och få syn på saker jag varit blind för (=inte gett mig själv tid att fundera över) och stundtals omvärdera uppfattningar. En och annan aha-upplevelse dyker upp, och man får väl se det som att visdomen ökar.

Sysslor

Och visst har jag sånt som jag gillar att göra, och som det nu finns tid för. Fördjupa yogapraktiken, t ex. Läsa och lyssna på böcker. Släktforska (som kan uppsluka exakt HUR mycket tid och uppmärksamhet som helst!). Rensa lite hemma, när andan faller på. Det sköna med ledigheten är att jag gör bara så mycket jag vill, när jag vill.

Ett formellt uppdrag har jag, som nämndeman i Gotlands Tingsrätt. Det är både viktigt och intressant, och till dessa förhandlingar går jag med lätta steg.

Landa i upplevelsen

En annan sak jag ”sysslar” med eller som rättare sagt har uppstått, är att jag ger mig tid att stanna upp där jag befinner mig. Upplever ögonblicket. Det kan vara i ett möte med människor, där jag numera ger mig tid att lyssna och vara intresserad. Förr har jag hastat förbi, oftast upptagen med att vara på väg någon annanstans. I tankarna eller i praktiken, båda delarna betydde att jag missade det som hände där jag var i den stunden jag var där.

Jag försöker annorlunda nu, och det är enklare när färre saker upptar sinnet. Förhoppningsvis märker du som möter mig att jag ser och hör dig på ett annat sätt än förr. Jag hoppas det.

Föreningstrött

Flera är de förfrågningar jag fått om att nu engagera mig mer i föreningslivet; att ta styrelseuppdrag i de föreningar jag är med eller att gå med i nya. Jag tackar vänligt och ödmjukt nej till allt sånt, åtminstone ett tag till. Jag är absolut en s.k. föreningsmänniska och har varit engagerad på olika sätt i hela mitt vuxna liv. Under de senaste 25 åren dessutom i ”föreningarnas förening” ABF genom min anställning, vilket gjorde att föreningsengagemanget flöt ihop med arbetet i många stycken. Nu behöver jag pausa allt sånt, det känns mycket tydligt.

Kort sagt…

…så trivs jag med tillvaron som arbetsledig. Jag har gjort mitt när det gäller plikter, nu är det min tur. Nu har precis tredje perioden börjat, för att snacka hockeyspråk, och den vill jag maxa på mitt sätt, för min egen skull. Hjärnan har styrt mig i hela mitt liv till nyss, nu är det hjärtats och kroppens tid som återstår; nu säger jag ja och nej med hjärtat och inte med hjärnan. Nu är det VÅR tid tillsammans, käre makens och min.